Men så härligt att amerikanska presidentens team nu sitter och letar upp pinsamma saker som granskande journalister i tonåren publicerat på sociala medier i det senaste försöket att diskreditera den fria pressen. Det var väl kanske den minst oväntade väntningen i den senaste presidenturens krig mot medierna, och bara en tidsfråga innan näthistoriken kom att användas på det här sättet.
För fem och ett halvt år sedan skrev jag en text till IDG:s trendbilaga 2014 som jag klatchigt kallade ”Internets kollektiva minne är företagens framtidsutmaning”. Jag skrev då om vad jag kallade den digitala arvssynden, alltså hur komprometterande publiceringar riskerade följa allt fler över de generationer av internet-personas som vi alla på olika sätt nog har en uppsjö av. Jag baserade då resonemanget på ett antal då aktuella fall – där personer fått sparken på grund av till synes orelaterade nätpubliceringar. En rektor norröver fick sparken efter att ha kommit till en personalfest, klädd som ”östtysk kulstöterska”. Och en barnskötare fick se sin anställning avslutad efter att en moralist till förälder hittat en facebook-bild där barnskötaren burit en mössa med texten ”porn star”. Att personalfesten hade ett uttalat maskeradtema verkade inte spela någon roll, än mindre att ”porn star” inte åsyftade att barnskötaren extraknäckte som porrstjärna utan helt enkelt var ett då rätt populärt klädmärke.
Redan då, för fem år sedan, när vi precis börjat skönja hur socialamedie-publiceringar börjat påverka folks liv i efterhand drev jag linjen om att lösningen INTE låg i att få folk att publicera mindre. Möjligtvis med mer eftertanke, men inte nödvändigtvis mindre. Däremot menade jag att offentligheten måste rusta sig för att inte uppröras över tidigare synder eller mindre lämpliga historiska utvik. Anledningen då var ett rätt högljutt samtal om hur privatpersoner kom att drabbas av sociala eller arbetsrättsliga sanktioner efter att – ofta omedvetet – blivit ansiktet utåt för sina arbetsgivares varumärken. Det samtalet bubblar med jämna mellanrum upp, och det är nog i sig bra. Den digitala arvssynden är ett koncept vi ännu inte lärt oss hantera.
I en samtid när publiceringar på Facebook fortsatt ackompanjeras av såväl hemort som titel och arbetsgivare är det förstås relevant att försöka förstå hur olika livssfärer samverkar och/eller kolliderar. Att det skulle bli relevant som del av cirkusen i Vita huset känns mest som ett naturligt metapolitiskt nedslag.