Kategori: Uncategorized

För tio år sedan tävlade tidningarna om att öka interaktionen i kommentarsfälten. Det övergripande argumentet som lyftes rörde en maximering av det demokratiska samtalet, baserat på fria och oberoende mediers särställning i samhället och medborgarnas nu ökande möjlighet att vara en del av den mediala konversationen. Den verkliga anledningen var nog dock främst att öka trafiken till tidningarnas hemsidor, för att likt klickbeten säkerställa löpande intäkter i den digitala ekonomin.

Kommentarsfälten var ofta verkligen bedrövliga. Att gå in på artiklar hos Aftonbladet eller SVT Debatt och försöka följa diskussionen gjorde ofta att man därefter letade efter svinto för att tvätta skiten ur ögonen. Och många försök att lösa detta gjordes.

2017 publicerade Medievärlden ett särtryck, författat av Malin Crona, där hon redogör för kampen om kommentarsfälten. Hon citerar där mig, ursprungligen från en paneldiskussion vid Bokmässan 2013 (diskussionen har tyvärr försvunnit från internet):

Redan då hade vi alltså märkt att samtalsklimatet led av att fördummas till en verbal ping-pong, där folk som i ren reflex envisades med att svara på varandras triggande argumentation. Tanken var att man – genom att medvetet analysera input innan man producerade output – borde kunna komma en bit på vägen när det gällde att hantera rent toxiska digitala diskussioner.

Samma resonemang förde jag vidare senare samma år, när jag intervjuades i SvD under den klatchiga rubriken ”Folk kan säga vad som helst på nätet”. Där bollade jag tanken om att faktiskt rent tekniskt lugna samtalet lite, som för att koda fram lite mänsklig eftertanke.

Vi har fortfarande inte löst den här nöten. Ja, där finns tankar och idéer om detta. Hårdare moderering, tjänster som kräver inloggning med Bank-ID för att diskutera online, Facebooks försök med att kräva verkliga namn på sin plattform – och den mest handfasta lösningen: att helt enkelt stänga kommentarsfälten. Men vi har nog ännu inte hittat rätt.

Ibland är internet lite väl fort, vi hinner inte helt med att bete oss som människor. Vem löser det problemet?

Ny termin, nya föräldramöten. I år har vår lilla skola på allvar rullat ut Google Classroom som läroplattform. Alla elever i klasserna där våra mellanstora barn går har fått varsin Chromebook för att kunna arbeta i den nya digitala miljön. Men deras Chromebooks får pga beslut inte lämna skolan. Hemma förväntas barnen ha egna datorer att jobba på.

Visst, om sanningen ska fram lider våra barn ingen brist på digitala enheter. Samtidigt vet jag att frågan om bristande förutsättningar hemma för såväl utflyktspengar som datorer kan vara känslig. För att ändå lyfta frågan på gårdagens föräldramöte valde jag en annan argumentativ väg. Jag påpekade att det är viktigt att skoldatorn följer med hem om barnen förväntas arbeta digitalt med skolarbete för att tydligare kunna separera skolarbete och fritidsdata.

Detta hade skolan inget bra svar på.

Samtidigt passade då en annan förälder på att lyfta frågan jag skulle vilja påstå att det egentligen handlar om. Familjen hade ingen dator och av olika skäl ingen tanke på att skaffa en. Det påminde mig om diskussionerna om digitalt utanförskap och internet som rättighet, realpolitiskt som del av socialbidragsnormen, som periodvis blossade upp för sju-åtta år sedan.

Mina medforskare vid Cybernormer arbetade då med digital delaktighet och lyfte demokrati- och tillgänglighetsproblemet med att en stor del av befolkningen stod utanför den stora utrullningen av digitala tjänster. De intervjuades om detta i Sydsvenskan, där främst med fokus på äldre ouppkopplade:

Fler liknande resonemang går att finna i Cybernormers bloggarkiv, där det också finns länkar till högst relevanta nyhetsspår om hur dator och internet kan tänkas ingå i socialbidraget. Jag hade då många intressanta samtal med Majblomman om detta, eftersom de fått ökat antal förfrågningar från medellösa familjer om just stöd för datorer när skolor begärde att barnen skulle kunna arbeta digitalt hemifrån. Deras rapport från 2014 är fortfarande läsvärd, inte minst på det temat:

Diskussionen om barns tillgång till datorer och internet fortsätter vara aktuell, och då har jag inte ens berört triggerfrågor som skärmtid och porrfilter.

Men så härligt att amerikanska presidentens team nu sitter och letar upp pinsamma saker som granskande journalister i tonåren publicerat på sociala medier i det senaste försöket att diskreditera den fria pressen. Det var väl kanske den minst oväntade väntningen i den senaste presidenturens krig mot medierna, och bara en tidsfråga innan näthistoriken kom att användas på det här sättet.

För fem och ett halvt år sedan skrev jag en text till IDG:s trendbilaga 2014 som jag klatchigt kallade ”Internets kollektiva minne är företagens framtidsutmaning”. Jag skrev då om vad jag kallade den digitala arvssynden, alltså hur komprometterande publiceringar riskerade följa allt fler över de generationer av internet-personas som vi alla på olika sätt nog har en uppsjö av. Jag baserade då resonemanget på ett antal då aktuella fall – där personer fått sparken på grund av till synes orelaterade nätpubliceringar. En rektor norröver fick sparken efter att ha kommit till en personalfest, klädd som ”östtysk kulstöterska”. Och en barnskötare fick se sin anställning avslutad efter att en moralist till förälder hittat en facebook-bild där barnskötaren burit en mössa med texten ”porn star”. Att personalfesten hade ett uttalat maskeradtema verkade inte spela någon roll, än mindre att ”porn star” inte åsyftade att barnskötaren extraknäckte som porrstjärna utan helt enkelt var ett då rätt populärt klädmärke.

Redan då, för fem år sedan, när vi precis börjat skönja hur socialamedie-publiceringar börjat påverka folks liv i efterhand drev jag linjen om att lösningen INTE låg i att få folk att publicera mindre. Möjligtvis med mer eftertanke, men inte nödvändigtvis mindre. Däremot menade jag att offentligheten måste rusta sig för att inte uppröras över tidigare synder eller mindre lämpliga historiska utvik. Anledningen då var ett rätt högljutt samtal om hur privatpersoner kom att drabbas av sociala eller arbetsrättsliga sanktioner efter att – ofta omedvetet – blivit ansiktet utåt för sina arbetsgivares varumärken. Det samtalet bubblar med jämna mellanrum upp, och det är nog i sig bra. Den digitala arvssynden är ett koncept vi ännu inte lärt oss hantera.

I en samtid när publiceringar på Facebook fortsatt ackompanjeras av såväl hemort som titel och arbetsgivare är det förstås relevant att försöka förstå hur olika livssfärer samverkar och/eller kolliderar. Att det skulle bli relevant som del av cirkusen i Vita huset känns mest som ett naturligt metapolitiskt nedslag.

Igår när jag kom hem hade jag fått paket. Det var från Katia Wagner, och innehöll ett ex av hennes sprillans nya bok ”Ingen plats för mig” som släpps i slutet av månaden.

Jag har känt Katia i ett helt decennium. Vi blev snabbt vänner efter att jag hört henne berätta om hennes research kring Alexandramannen på en kurs om unga, sex och internet som jag hade ynnesten att få gå. Vi klickade fint, fortsatte bolla samma tankar – och skrev bland annat den här texten om näthat med den klatchiga titeln ”De vuxna är en av de viktigaste förklaringarna till kränkningarna”. Vår position, som var överraskande nyskapande, var i korthet: vuxna är förebilder för barn, om inte vuxna kan bete sig – hur kan då vuxenvärlden skylla näthatet på barn, de vuxna som lägger över skuldbördan för samtalsklimatet på internet på barn får fasen skärpa sig. Hon var också redaktör för P1 OBS! där jag fick möjligheten att lägga ut mina tankar om jämställdhet i en präktig radio-prata innan poddar hade hunnit bli ballt.

Katia har en av de mest välriktade inre kompasserna jag känner. Med ett djupt rotat socialt rättvisepatos har hon de senaste åren med kompromisslöst barnperspektiv beskrivit situationen för de barn och unga som helt saknar skyddsnät och trygghet. Senast för några få veckor sedan uppdagades det att en hel syskonskara, som utan medföljande vuxen nyligen kommit till Sverige, plötsligt gått upp i rök. Ingen myndighet, ingen representant för den samlade vuxenvärlden, har engagerat sig i ett systematiskt sökande. Tydligast historisk analys av detta har förstås… Katia.

I ”Ingen plats för mig” följer Katia en ung pojke som hoppas på att finna ett bättre liv i Sverige och Norge – men som övertygas att det livet istället går att finna i Syrien och Islamiska staten.

Jag har haft den personliga förmånen att i perioder nära följa Katias arbete med ”Ingen plats för mig”. Jag är djupt ödmjuk inför och imponerad över resultatet – som ger läsaren en inblick i en ung människas resa från stillsamt tonårsliv till en verklighet präglad av radikal islamism och bedrövelse.

”Ingen plats för mig” släpps 31 augusti vid Natur och Kultur och borde bli ett standardverk för den som intresserar sig för frågor som så många tycks ha anekdotiskt baserade åsikter om: ensamkommande flyktingbarn, islamistisk radikalisering, och hur otroligt komplicerat det är att vara människa. Med risk för att verka tjatig: vilken JÄVLA story detta är.

När vi flyttade ut från stan blev jag så förundrad över hur alla jag mötte på byn, i lokala affären eller vid kanalpromenaden alltid såg glada ut och sa hej hej. ”Inte känner jag dem?” tänkte jag, skojade om min ansiktsblindhet och lallade glatt vidare.

Men för ett drygt år sedan flyttade vi från centrala byn (om det ens är ett koncept) till en mindre gatan i utkanten av samhället. Plötsligt sa verkligen alla omkring mig hej hej. Och tydligen förväntades jag vinka och visualisera hej hej när jag mötte grannarna i bilen? Helt sjukt.

Min svärfar skrockade lite och förklarade att det är ”så man gör”. Plötsligt föll poletten ner. Nu säger jag – seriöst fortfarande lika ansiktsblind – hej hej så snart jag möter någon jag tror mig kunna härleda till en social interaktion på byn, och genast är tillvaron både trevligare och roligare.

Hej hej!

Jag har bloggat i olika form i en rad vändor, med störst fokus i mitten och slutet av nollnoll-talet. Både högst personligt i form av privata barnbloggar och boksuccén ”Dagens Agnes”, men också mer fokuserat kring internet och fildelning – med mest frihet på min finska (!) piratblogg men störst genomslag på forskningsprojektet Cybernormers blogg. Mest udda, men samtidigt väldigt kul, var det skrivande jag fick göra som del av DI Digitals blogg-kader.

När jag nyligen återupplivande min domän var det som att traska in i senaste stoppet för min digitala tidsmaskin. Min hemsida somnade stilla in under sent 2014 när jag hade jobbat på Sida under en tid och helt enkelt inte mäktade med att underhålla den. Att hitta den igen, inte minst den sida där jag samlat alla debattartiklar jag skrev under åren 2009-2014, var verkligen intressant. Jag hoppas få anledning att återvända till en del av mitt tidigare skrivande – jag tror nämligen det har bäring för många diskussioner även idag.

Exakt vad som kommer hända här vet jag i nuläget inte. Det jag vet är att jag länge saknat att läsa och skriva saker som inte nödvändigtvis rör mitt jobb. Framförallt saknar jag att ha en plattform där jag kan fortsätta tänka kring internet, och som inte är ett alltför socialt medium. Därtill saknar jag den gamla ”bloggosfären”, som nog peakade kring 2010 – den långsamma gemenskapen som den utgjorde tycker jag bidrog till en social dimension som inte alltid uppnås i dagens sociala medier.

Min förhoppning är att hitta ett eget rum, ett forum där jag kan kommentera frågor jag tycker är viktiga – men också göra tillbakablickar till sådant jag en gång resonerat om och nu vill fortsätta samtalet kring.