Ett långsamt internet

För tio år sedan tävlade tidningarna om att öka interaktionen i kommentarsfälten. Det övergripande argumentet som lyftes rörde en maximering av det demokratiska samtalet, baserat på fria och oberoende mediers särställning i samhället och medborgarnas nu ökande möjlighet att vara en del av den mediala konversationen. Den verkliga anledningen var nog dock främst att öka trafiken till tidningarnas hemsidor, för att likt klickbeten säkerställa löpande intäkter i den digitala ekonomin.

Kommentarsfälten var ofta verkligen bedrövliga. Att gå in på artiklar hos Aftonbladet eller SVT Debatt och försöka följa diskussionen gjorde ofta att man därefter letade efter svinto för att tvätta skiten ur ögonen. Och många försök att lösa detta gjordes.

2017 publicerade Medievärlden ett särtryck, författat av Malin Crona, där hon redogör för kampen om kommentarsfälten. Hon citerar där mig, ursprungligen från en paneldiskussion vid Bokmässan 2013 (diskussionen har tyvärr försvunnit från internet):

Redan då hade vi alltså märkt att samtalsklimatet led av att fördummas till en verbal ping-pong, där folk som i ren reflex envisades med att svara på varandras triggande argumentation. Tanken var att man – genom att medvetet analysera input innan man producerade output – borde kunna komma en bit på vägen när det gällde att hantera rent toxiska digitala diskussioner.

Samma resonemang förde jag vidare senare samma år, när jag intervjuades i SvD under den klatchiga rubriken ”Folk kan säga vad som helst på nätet”. Där bollade jag tanken om att faktiskt rent tekniskt lugna samtalet lite, som för att koda fram lite mänsklig eftertanke.

Vi har fortfarande inte löst den här nöten. Ja, där finns tankar och idéer om detta. Hårdare moderering, tjänster som kräver inloggning med Bank-ID för att diskutera online, Facebooks försök med att kräva verkliga namn på sin plattform – och den mest handfasta lösningen: att helt enkelt stänga kommentarsfälten. Men vi har nog ännu inte hittat rätt.

Ibland är internet lite väl fort, vi hinner inte helt med att bete oss som människor. Vem löser det problemet?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *