Blog

Igår när jag kom hem hade jag fått paket. Det var från Katia Wagner, och innehöll ett ex av hennes sprillans nya bok ”Ingen plats för mig” som släpps i slutet av månaden.

Jag har känt Katia i ett helt decennium. Vi blev snabbt vänner efter att jag hört henne berätta om hennes research kring Alexandramannen på en kurs om unga, sex och internet som jag hade ynnesten att få gå. Vi klickade fint, fortsatte bolla samma tankar – och skrev bland annat den här texten om näthat med den klatchiga titeln ”De vuxna är en av de viktigaste förklaringarna till kränkningarna”. Vår position, som var överraskande nyskapande, var i korthet: vuxna är förebilder för barn, om inte vuxna kan bete sig – hur kan då vuxenvärlden skylla näthatet på barn, de vuxna som lägger över skuldbördan för samtalsklimatet på internet på barn får fasen skärpa sig. Hon var också redaktör för P1 OBS! där jag fick möjligheten att lägga ut mina tankar om jämställdhet i en präktig radio-prata innan poddar hade hunnit bli ballt.

Katia har en av de mest välriktade inre kompasserna jag känner. Med ett djupt rotat socialt rättvisepatos har hon de senaste åren med kompromisslöst barnperspektiv beskrivit situationen för de barn och unga som helt saknar skyddsnät och trygghet. Senast för några få veckor sedan uppdagades det att en hel syskonskara, som utan medföljande vuxen nyligen kommit till Sverige, plötsligt gått upp i rök. Ingen myndighet, ingen representant för den samlade vuxenvärlden, har engagerat sig i ett systematiskt sökande. Tydligast historisk analys av detta har förstås… Katia.

I ”Ingen plats för mig” följer Katia en ung pojke som hoppas på att finna ett bättre liv i Sverige och Norge – men som övertygas att det livet istället går att finna i Syrien och Islamiska staten.

Jag har haft den personliga förmånen att i perioder nära följa Katias arbete med ”Ingen plats för mig”. Jag är djupt ödmjuk inför och imponerad över resultatet – som ger läsaren en inblick i en ung människas resa från stillsamt tonårsliv till en verklighet präglad av radikal islamism och bedrövelse.

”Ingen plats för mig” släpps 31 augusti vid Natur och Kultur och borde bli ett standardverk för den som intresserar sig för frågor som så många tycks ha anekdotiskt baserade åsikter om: ensamkommande flyktingbarn, islamistisk radikalisering, och hur otroligt komplicerat det är att vara människa. Med risk för att verka tjatig: vilken JÄVLA story detta är.

När vi flyttade ut från stan blev jag så förundrad över hur alla jag mötte på byn, i lokala affären eller vid kanalpromenaden alltid såg glada ut och sa hej hej. ”Inte känner jag dem?” tänkte jag, skojade om min ansiktsblindhet och lallade glatt vidare.

Men för ett drygt år sedan flyttade vi från centrala byn (om det ens är ett koncept) till en mindre gatan i utkanten av samhället. Plötsligt sa verkligen alla omkring mig hej hej. Och tydligen förväntades jag vinka och visualisera hej hej när jag mötte grannarna i bilen? Helt sjukt.

Min svärfar skrockade lite och förklarade att det är ”så man gör”. Plötsligt föll poletten ner. Nu säger jag – seriöst fortfarande lika ansiktsblind – hej hej så snart jag möter någon jag tror mig kunna härleda till en social interaktion på byn, och genast är tillvaron både trevligare och roligare.

Hej hej!

Jag har bloggat i olika form i en rad vändor, med störst fokus i mitten och slutet av nollnoll-talet. Både högst personligt i form av privata barnbloggar och boksuccén ”Dagens Agnes”, men också mer fokuserat kring internet och fildelning – med mest frihet på min finska (!) piratblogg men störst genomslag på forskningsprojektet Cybernormers blogg. Mest udda, men samtidigt väldigt kul, var det skrivande jag fick göra som del av DI Digitals blogg-kader.

När jag nyligen återupplivande min domän var det som att traska in i senaste stoppet för min digitala tidsmaskin. Min hemsida somnade stilla in under sent 2014 när jag hade jobbat på Sida under en tid och helt enkelt inte mäktade med att underhålla den. Att hitta den igen, inte minst den sida där jag samlat alla debattartiklar jag skrev under åren 2009-2014, var verkligen intressant. Jag hoppas få anledning att återvända till en del av mitt tidigare skrivande – jag tror nämligen det har bäring för många diskussioner även idag.

Exakt vad som kommer hända här vet jag i nuläget inte. Det jag vet är att jag länge saknat att läsa och skriva saker som inte nödvändigtvis rör mitt jobb. Framförallt saknar jag att ha en plattform där jag kan fortsätta tänka kring internet, och som inte är ett alltför socialt medium. Därtill saknar jag den gamla ”bloggosfären”, som nog peakade kring 2010 – den långsamma gemenskapen som den utgjorde tycker jag bidrog till en social dimension som inte alltid uppnås i dagens sociala medier.

Min förhoppning är att hitta ett eget rum, ett forum där jag kan kommentera frågor jag tycker är viktiga – men också göra tillbakablickar till sådant jag en gång resonerat om och nu vill fortsätta samtalet kring.