Idag hade jag förmånen att tala vid Humanisternas sekulära högtidsstund i samband med Riksmötets öppnande. Här är mitt pratmanus:
För femtio år sedan kom mina föräldrar till Sverige. Tvångsförvisade från det land de trodde var deras. De fick höra att de inte längre var välkomna och att deras judiska arv och oppositionella engagemang betraktades som reaktionärt och icke önskvärt. För femtio år sedan fick mina föräldrar ett utresevisum och en enkelbiljett från det totalitära Polen.
Min fars engagemang för yttrandefrihet, demokrati och frihet för alla fortsatte från Sverige. Som del av den östeuropeiska diasporan arbetade han med att översätta, trycka och smuggla demokratirörelsens pamfletter och böcker från väst in över den fysiska järnridå som länge delade Europa.
När muren föll pustade mina föräldrar, liksom många andra, äntligen ut. Demokratin var på frammarsch, och skulle segra mot den totalitära diktaturen. Alla dessa år av förtryck, så fysiskt nära våra liberala demokratier – visst borde vi alla ha lärt oss något.
Jag arbetar vid den svenska människorättsorganisationen Civil Rights Defenders, där jag är chef över vår avdelning för skydd och säkerhet för särskilt utsatta försvarare av mänskliga rättigheter. Många av de 35 länder där våra 200 partnerorganisationer är verksamma tillhör världens allra mest repressiva. Den globala utblick vi har i vårt arbete ger en bra – om än inte positiv – bild av världsläget för demokrati och mänskliga rättigheter.
Och jag måste ärligt säga, jag är orolig. Att läget för mänskliga rättigheter är allvarligt och oroande i Kambodja, i Venezuela, i Tanzania – det är välkänt. Utmaningarna skiftar, men den demokratiska trenden är ur ett globalt perspektiv nedåtgående. Det som oroar mig allra mest är dock hur den negativa utvecklingen återigen kryper allt närmare – utan att vi tycks veta vad vi ska göra.
Jag är inbjuden för att här hålla ett inspirerande högtidstal. Men det senaste decenniet har Europas demokratier utmanats på ett sätt som inte återfinns någon annanstans i världen. Tillåt mig därför istället göra en folkbildande utvikning.
Den trend vi ser spridas över världen där demokratier görs tandlösa och tvingas – eller tillåts – röra sig mot mer slutna samhällen är vad vi kallar autokratisering. Autokratiseringen är en lömsk process, eftersom den – likt de kokande grodorna – ofta kommer smygande. Vi måste lära oss att känna igen dess specifika kännetecken för att i god tid ana fara å färde så att vi alla, såväl i det personliga som det gemensamma, kan agera. Det finns tre signaler vi måste lära oss att identifera, och därefter desarmera.
Ett. Demoniseringen. Populismens frammarsch runt om i världen – inte minst i vårt eget närområde och land – borde vara en väckarklocka. Karismatiska ledare, som utan egentlig politisk analys pekar ut en skapad fiende för att öka den generella misstron mot det vi känner som enande och sant, känner vi alla igen. Vi borde veta bättre. Vi borde aldrig låta oss själva eller våra vänner att köpa idén om den dehumaniserade andre. Analyser som baseras på ”vi mot dem” borde tillhöra det förgångna.
Två. Tystandet. En evidensbaserad och verklighetsförankrad analys måste utgöra grunden till vår gemensamma politiska verklighet. Men det vi känner som sanning utmanas allt oftare, inte minst genom organiserade desinformations- och smutskastningskampanjer. Viktiga röster som bör ligga till grund för ett verkligt rättighetsbaserat beslutsfattande riskerar att tystna. Ett öppet samhälle kan inte existera utan det fria ordet, och dess aktörer måste till varje pris försvaras.
Tre. Försvagandet av våra demokratiska institutioner. När demokratins grundvalar osakligt attackeras och dess tjänstemän ersätts av klåpare till politruker – då är det fara å färde. Vi får inte låta diskursen tas över av nervösa aktörer som har den verklighetsfrämmande samhällskollapsen som sitt viktigaste narrativ. Det är ingen hemlighet att jag och den organisation jag företräder ofta agerar som kritisk röst i det offentliga samtalet. Men, liksom alla aktörer som med självinsikt kan kalla sig demokrater, har vi vår grund i ett försvar av rättstaten, det offentligas oberoende myndigheter och den fria pressens granskande funktioner.
Många av dessa utmaningar har vi länge levt med i vårt arbete i länder långt härifrån. Men den senaste tiden har anledningarna att sopa allt närmare vår egen dörr blivit alltfler. I Ungern utsätts vår systerorganisation för statligt sanktionerade antisemitiska attacker. I Polen monteras rättstaten ner, bit för bit. Även i Sverige utsätts opinionsbildare i rättighetsorienterade frågor för upplevt ökat hat, hot och trakasserier.
I våras släppte vi på Civil Rights Defenders rapporten ”När samhället tystnar” om just hat, hot och trakasserier mot oberoende opinionsbildare. Ta gärna ett eget exemplar på vägen ut. Rapporten ger en smärtsam inblick i vardagen för de skribenter, journalister och opinionsbildande aktivister som engagerar sig i rättighetsbaserade frågor. Att läget var oroväckande visste vi redan innan, rapporten baseras på de kontakter vi under förra året i allt ökande omfattning haft med personer som hört av sig till oss för råd och stöd i hanteringen av hotfulla situationer som resultat av sitt opinionsbildande.
Det som så ledsamt överraskade mig var hur explicit de opinionsbildare som intervjuats för rapporten uttryckte att de aktivt valt bort ämnen att skriva om på grund av en verklig eller antagen hotbild. Hur de är oroliga för att den digitala smutskastningen de drabbas av kan påverka deras möjlighet att uttrycka sig, men också att den kan påverka deras barns fysiska säkerhet. Och inte minst – hur de upplever att de, bortom sina närmaste stöd- och vängrupper, saknar backning från samhället.
Jag skulle vilja vara mer entusiastisk och uppmuntrande. Men allvarliga tider kräver såväl allvar som mod. Den demokrati vi känner som vår måste försvaras, av såväl folkvalda och civilsamhällets engagerade som den bredare allmänheten.
Historien har ledsamt visat att våra friheter för att bevaras aktivt måste försvaras.
Det försvaret, den kampen, är vi alla, gemensamt, en del av. Tack.
