Marcin de Kaminski

Lagom till uppvärmningen inför årets upplaga av rättegången mot The Pirate Bay släpps nu en fett matig bok med den självförklarande titeln “Efter The Pirate Bay“. Oavsett hur man vrider och vänder på det så är nog slutsatsen att det finns mer kring TPB än själva fildelningssiten. Det är det här omkringliggande fluffet som är det intressanta, skulle jag vilja säga.

Rasmus Fleischer har skrivit ingående om boken på Copyriot, Stefan Larsson har gjort detsamma på Cybernormer. Båda är författare till varsin text som återfinns i boken. Läs gärna, och köp (eller ladda hem) boken för att läsa mer!

Igår var jag med i det lokala nyhetsmagasinet 30minuter, som sänds via tv och nät. Ämnet för dagen var att elever filmar lärare och lägger ut filmklippen på Youtube. Jag håller på med en lite längre post i ämnet till Cybernorm-bloggen, men vill i alla fall kasta ut programmet här så att fler kan få fundera några varv.

Samtalet i sig var väldigt bra. Både Marcus Samuelsson, forskare vid Liu, och Sofia Jannati, elevkårsordförande från Folkungaskolan i Linköping,  hann jag dessutom prata med en del efter programmet också vilket kändes kreativt. Även Hans Flygare, som förstås talar utifrån ett lärarfackligt perspektiv, hade många vettiga funderingar i frågan.

Så. Helgen började bra. Mina framtidsplaner föll äntligen, efter mycket spänd väntan, på plats. Från och med onsdag är jag alltså doktorand i rättssociologi vid Lunds universitet, något som känns mycket spännande (men bra!)

Mitt forskningsområde kommer, inte helt oväntat, handla om Internet. Den här gången ligger fokus på nätfilter på olika plan. Den projektbeskrivning som ligger till grund för antagningen till doktorandutbildningen heter “Hur teknik blir till rätt – Om nätspärrar, barnskydd och normer på nätet” och inleds med bland annat:

“Informationsteknologin har i takt med sin frammarsch visat på ett behov av ett ständigt pågående forskningsarbete kring bland annat dess normativa och rättsliga utveckling. Särskilt intressant är frågan om huruvida det går att hantera och reglera Internet, och hur detta i så fall skall göras. Det är kring detta jag planerar att fokusera min forskning.”

Som rubriken avslöjar handlar det om en trestegsraket som jag förstås tänker återkomma till den när det blir aktuellt. Utifrån mitt forsknings- och intresseområde kommer jag också fortsätta arbeta med forskningsprojektet Cybernormer, som jag är en del av sedan starten under våren 2009.

I nästa vecka börjar så en ny termin för kursen Nätkulturer (7,5hp) som jag är huvudlärare på. Kursen, som ges vid Uppsala Universitet, är en helt nätbaserad fristående kurs som är tänkt att vara en introduktion till vad barn och ungdomar gör på nätet och hur man utifrån ett vetenskapligt perspektiv kan se på detta. Ur kurskatalogen:

Nätkulturer är allt man kan företa sig över Internet och de kulturer som växer däromkring. Kursen vänder sig till dig som vill ta reda på mer om virtuella miljöer och nätkulturer, informationshantering och kommunikation relaterat till barns och ungdomars lärande och identitetsskapande.

Nätkulturer är en liten fjuttkurs på 7,5 hp som är tänkt att passa även dem som arbetar eller studerar något annat då föreläsningar och kursträffar sker uteslutande i nätmiljö (förra terminen hade vi studenter från olika delar av Sverige, och dessutom bland annat Belgien och Thailand). Kursen passar alla som på något sätt är intresserade av Internet och vad barn och ungdomar styr med där; antingen som föräldrar, yrkesverksamma eller som del av annan utbildning.

Att jag skriver om kursen här är helt enkelt för att vi fortfarande har massa plats över. Det finns alltså möjlighet att hoppa på den även nu, trots att terminen snart börjar. För mer information se kursens hemsida eller hör av er till mig.

Tillägg: Enligt Studera.nu är det inte möjligt med sen anmälan till kursen. Mailar man adressen på kurshemsidan ska det dock inte vara något problem.

I höstas gjorde jag totalt genomförkyld en längre intervju för ett finskt mediestudentteam. I egenskap av medgrundare av The Pirate Bay fick jag babbla på en del om fildelning och nätlagstiftning. Det blev en del av en dokumentär med det väldigt finska namnet “Fildelning – rätt och brott“:

Jag har varit i Finland ett gäng gånger och föreläst om både piratism och nätpolitik, och det är väldigt intressant att se hur debatten där nafsar oss i hasorna. Vill man vara snäll kan man säga att det finska samtalet nu “bara” ligger några år efter oss här i Sverige, men det finns en bra bit kvar. Mycket av det som sägs i dokumentären är exempelvis sådant som diskuterades här för fyra-fem år sedan.

Inget ont om dokumentären i sig dock! Jag säger standard-smarta saker, och snörvlar i klippen. Med i dokumentären är bland andra också linköpingsbaserade Gabriel Sjölund.

Idag skriver jag och Karin Ajaxon från Juliagruppen på UNT Debatt. Vår artikel har fått den förklarande rubriken “Blockering fungerar inte” och är några snabba argument för varför det här med filter är en onödig idé. Det vi svarar på är en artikel som Cecilia Wikström (fp) skrivit, där hon argumenterar för nätfilter. Jag tänkte citera hennes artikel, men det vill sig inte riktigt. Istället klipper jag inte lite från vårt svar.

Cecilia Wikström skriver om det trängande behovet att blockera barnporrsajter. Som huvudargument framför hon att det måste vara en självklarhet att göra allt man kan för att skydda utsatta barn. Må så vara, gäller det barnskydd ställer vi oss förstås sida vid sida med Wikström. Däremot finns det mycket som tyder på att nätblockeringar inte alls är särskilt, om alls, effektivt.

Blockering av nätsidor kan tyckas vara en bra idé. Syns det inte finns det inte verkar vara den genomgående tanken. Riktigt så enkelt är det inte. Internet är en väldigt flyktig och mångfacetterad arena. Det faktum att nätsajter och hemsidor kan flyttas runt snabbare än blockeringslistor hinner revideras gör att hela förfarandet lätt blir en meningslös katt-och-råtta-lek. Det är oklart vem som är vinnare i leken, men tydligt är i varje fall att blockeringar sällan är verksamma.

Det är viktigt att notera att Cecilia Wikström är en av våra sympatiska och överlag nätkunniga EU-parlamentariker (minns hennes engagemang kring Smile 29!). Hon är trevlig och lätt att ha att göra med. Därför är det lite olycksbådande när hon förespråkar nätfilter. Några frågor jag skulle vilja ha svar på, men som inte fick plats i vårt svar är exempelvis vem som förmått henne att engagera sig för det här nu och vem som tagit initiativ till det besök på Rikskriminalpolisen som hon berättar om.

Min datalagringsbeef med Alf Svensson som jag drog igång för några veckor sedan är nu avslutad för den här gången. Här är lite best-of från mitt inledande inlägg, det svar jag fick av Alf Svensson och min slutreplik. För att göra det lite roligare skriver jag i dialogform.

Marcin: “Alf Svensson är enda svenske EU-parlamentariker att underteckna Smile 29. Uppenbarligen skiljer han sig från mängden. Kanske vet han något som de andra missat.”
Alf: “Marcin de Kaminiski kommer med hemmasnickrade tolkningar av den skriftliga förklaring som 370 Europaparlamentariker från alla partigrupper (även från vänstern, de gröna, socialister och liberaler…) och jag skrivit under.”
Marcin: “Några av Alf Svenssons kolleger i EU-parlamentets konservativa partigrupp lade under våren fram en skriftlig förklaring med huvudfokus att förhindra övergrepp mot barn. I sak är detta förstås bra. Den föreslagna strategin var dock att man ville utvidga det kritiserade Datalagringsdirektivet till att även omfatta nätsökningar.  Detta är inte lika bra. ”
Alf: “Kritikerna i Sverige missuppfattat arbetsgången. Varje läskunnig kan utan svårigheter få klart för sig att en skriftlig förklaring är ett redskap som vi Europaparlamentariker har för att starta eller väcka nytt liv i en debatt kring ett ämne som ingår i Europeiska Unionens befogenheter.”
Marcin: “Smile 29 är inget tvingande dokument. Skriftliga förklaringar är menade att stimulera till debatt. När de i strid med EU-praxis ändå innehåller så tydliga krav som Smile 29 gör tolkas detta dock lätt som ett ställningstagande från EU-parlamentets sida.”
Alf: “Det kan vara rimligt – tycker åtminstone jag – att hålla fast vid något mer än högst subjektiva tolkningar om man nu ska ägna sig åt att peka ut folkvalda representanter som lögnare.”
Marcin: “Svensson vägrar prata datalagring. Om det är för att han missat att han gjort ett intrusivt och i tiden dåligt planerat ställningstagande är det djupt olyckligt. Om det görs som en del av en politisk strategi är det ohederligt.”

Läs gärna hela debatten och fortsätt diskutera (om möjligt med Alf Svensson). Att han konsekvent stavat mitt namn fel kan man dock lämna därhän.

Det är oklart hur många som la märke till att dekaminski.se var nere några dagar. Två (2!) personer hörde i alla fall av sig och frågade vad som stod på. Nedtiden var tyvärr resultat av min lathet; VISA-kortet lyckades aldrig vara nära datorn tillräckligt länge för att jag skulle orka betala webhotellet. Nu ska det dock fungera som vanligt igen.

Idag skriver jag på Expressen Debatt om Smile 29 och framförallt Alf Svenssons hantering av frågan. Jag tycker, och det är också slutsatsen i debattartikeln, att Alf Svensson är ohederlig. Han driver en linje som han antingen inte vet något om, eller så vet han mer än man tror – och i så fall är han ute på så hal is att han inte borde få komma undan med det.

Några av Alf Svenssons kolleger i EU-parlamentets konservativa partigrupp lade under våren fram en skriftlig förklaring med huvudfokus att förhindra övergrepp mot barn. I sak är detta förstås bra. Den föreslagna strategin var dock att man ville utvidga det kritiserade Datalagringsdirektivet till att även omfatta nätsökningar.
Detta är inte lika bra.

Resultatet blev alltså att man, med barnskydd som huvudargument, föreslog att EU-parlamentet skulle ta ställning för att lagra alla sökningar som görs på nätet. Efter en väldigt intensiv kampanj antogs så förklaringen, även om inga svenska EU-parlamentariker på grund av det uppenbara och omotiverade integritetsintrånget valde att ansluta sig till den.
Ingen utom Alf Svensson.

Läs gärna resten på Expressen Debatt. Vill du läsa mer om Smile 29 så finns det här. Följ vidarelänkarna för mer matnyttigt.

Igår skrev Svd om telekompaketet och hur det skulle implementeras i Sverige. Telekompaketet är ett knippe lagförslag och direktiv som är rätt spretigt, men som någonstans ändå med stor sannolikhet kommer forma hur Internet egentligen kommer se ut och vad det kommer vara.

Infrastrukturminister Åsa Torstensson som varit samordnande i förhandlingarna kring telekompaketet sa i en intervju att debatten varit “högljudd och infekterad“. Just högljuddheten står nog bland annat jag och mina vänner i WeRebuild/Telecomix och Juliagruppen för, ihop med bland andra Brysselstationerade Christian Engström och Henrik Alexandersson. I en bloggdiskussion hos Lakes Lakonismer uttryckte en “Henrik”, som jag antar är Åsa Torstenssons medarbetare Henrik Hansson, att han inte upplevde att Internet i Sverige överhuvudtaget var hotat, och att den oro vi ibland ger uttryck för var obefogad.

Det fick mig och Christopher Kullenberg att stress-svettas lite. Christopher var djupt involverad i arbetet kring Telias tidigare förfördelning av Spotify, och själv har jag rotat en del i de begränsningar som Telia har för sitt mobila bredband. Det är mer än tydligt att Internet redan nu inte är det fria nät vi ibland hoppas.

Därför skriver vi om det på SvD Brännpunkt idag:

Internet ska vara internet, och då krävs att det inte beskärs. Om Näringsdepartementet och kommande regeringar vill garantera detta är det av mycket stor vikt att man i samband med implementeringen av telekompaketet också tar ansvar för såväl internet som dess användare. Vill man ha ett helt och fungerande internet är det dags att ta tag i de problem som redan finns och hindra dem från att växa sig större. Internet är tyvärr redan trasigt.

Det finns så otroligt många märkliga saker kring Internet idag. En av dem är accessbegränsningar av olika slag. I Juliagruppen driver vi under sommaren och en bit in på hösten projektet “Öppenhetsmärkning“. Jag tror att det kan bli en bra grund för vidare diskussion kring bland annat just det här.