Irans ”nedstängning av internet” under protesterna som började strax innan nyår 2025 och kulminerade tidigt i januari 2026 kom att gå till historien. Aldrig tidigare hade det iranska ”intranätet” varit bortkopplat från det globala internetet så länge, så effektivt och med så ödesdigra konsekvenser. Exakt hur många personer som dödats i protester är oklart, men det går att anta att tusentals människor mist livet som resultat av regimens våld mot sina egna medborgare.
Jag skriver ”nedstängning av internet” och ”intranätet” inom citationstecken, medveten om att det kan missförstås. I förra veckan fick jag möjlighet att prata om just det här på P1 Morgon, i en intervju jag själv tycker blev rätt bra. Här kan man lyssna på hela inslaget:
Men låt mig förklara även här, och försöka utveckla resonemangen något.
Ofta brukar det talas om att ”internet stängts ned”. Det har kommit att bli ett slags mantra, påhejat inte minst av den internationella kampanjen #Keepiton som under många år kommit att dominera diskursen kring internetnedstängningar och också med tiden kommit att vidga man egentligen räknar som en nedstängning av internet. Skrapar man lite på ytan så blir det snabbt med komplext, och jag tycker det är lite onyanserat att hävda att allt från riktad censur av särskilt innehåll och blockering av vissa sociala medier till rättsliga påtryckningar mot internetleverantörer eller nedstängning av nationella gateways är samma sak. Iran är ett bra case där en djupare analys också direkt medför en bättre förståelse för vad som egentligen sker när man inte kan ansluta in (om man är utanför landet) eller ut (om man är inom landets gränser) exakt som man förväntat sig.
Irans hantering internet har tidigare ofta kallats för filternet, helt enkelt för att landets telekommyndigheter gjort det till ett avancerat hantverk att filtrera olika typer av innehåll på olika nivåer i den tekniska näringkedjan. Lite förenklat kan man betrakta det som blockering på tre olika nivåer; DNS, DPI och throttling. De tre nivåerna överlappar inte varandra linjärt (det är alltså inte _först_ det ena och _sedan_ det andra) utan det är snarare ett slags venndiagram med överlapp åt alla håll:
DNS-nivån är den mest rudimentära blockeringen där man helt enkelt tar bort hänvisningarna till sidor på internet så att domännamn inte längre pekar mot de IP-adresser eller servrar som det är tänkt. Domännamnsystemet (DNS) görs helt enkelt trasigt. Det går då till exempel inte att surfa som man planerat, eftersom hemsidorna inte går att nå. Det är ofta det som skett i bakgrunden när man läser att ”X är blockerat i landet”.
DPI-nivån är betydligt mer granulär. Det är då särskild information blockeras baserat på innehåll, genom att man på djup infrastrukturnivå inspekterar varje datapaket – deep packet inspection – och sorterar ut vilken typ av information man vill tillåta eller inte. Man kanske inte vill att säkra VPN-anslutningar ska få förekomma, eller man vill undvika att medborgare chattar krypterat. Då är det möjligt att helt enkelt dirigera de anslutningarna till intet.
Throttling är när man medvetet skruvar ner hastigheten på trafik till kända tjänster och webbplatser, för att göra internet i praktiken obrukbart. Ibland laddas inte bilder ner som de ska, ibland får man konstiga felmeddelanden. Internet känns trasigt och inte alls roligt att använda. Hur mycket man saktar ner internet beror på dagsform, och
Venndiagrammet tycker jag är en hjälpsam modell, även om det troligtvis finns fler överlappande cirklar än tre. Genom att man kan skruva upp eller ner de olika censurteknikerna bildas olika slags överlapp – som gör att det är väldigt svårt för en vanlig internetanvändare att förstå om det är fel på deras mobil, på uppkopplingen, om staten vill dölja något eller om det är ”fel på internet”.
För den som ”bara” vill surfa lite Netflix, googla recept eller få tag på sin farbror som bor utanför stan kan felen upplevas på samma sätt. Man kommer helt enkelt inte fram.
Och ja, det ovanstående är ju i något slags normalläge. När det blossat upp protester eller missnöje – eller rent utav krig – då har Iran ofta kopplat bort i stort sett hela den tekniska infrastrukturen från det globala internet.
Det är verkligen solklart. När protesterna i början av januari blev regimen övermäktiga så började man först dra ner möjligheten att ansluta ut från landet, innan man natten mot den nionde januari helt ryckte ut sladden. Tio, tolv dagar senare började internet åter kopplas på. Troligtvis som resultat av kombinationen att protesterna slagits ner och kostnaden för att hålla landet bortkopplat kommit att öka.
Det är ett slags nationalsport i Iran, som – för att citera mig själv – ”kommit att bli världsbäst på att göra internet dåligt”. Genom att trötta ut användare så vill man minska viljan att ansluta till det globala internetet med all dess fria information.
Lämna ett svar