För någon månad sedan släppte SvD/GP ett antal oerhört spännande artiklar där bland annat Julia Lindblom, som tidigare avslöjat arbetsvillkoren för både ”sista milen”-distributörer och Amazon-arbetare, ihop med kollegor både i Sverige och Kenya grävt sig ner i hur Meta egentligen hanterar datan som samlas in via deras RayBan-glasögon.
”VARDAGSRUM OCH NAKNA KROPPAR – VI SER ALLT” är den talande citat-rubriken i den nya granskningens första artikel. I den rafflande artikeln beskriver man hur det vi konsumenter ofta förleds att tro är ”smarta glasögon” som är ”AI-powered” egentligen på alla väsentliga sätt tränas av riktiga människor som i ett slags digitala sweatshops sitter och lär Metas programvara vilken typ av data som faktiskt samlas in.
Visst, är spexigt att ha kameror inbyggda i glasögonen, men det är ständigt uppkopplade pryttlar som hela tiden skickar information för granskning till Metas datacenter. Antingen till upplärda AI-motorer, eller i de fall där informationen är komplex till människor som sitter och pekar/klickar för att träna motorerna. De får se sådant som användare spelar in. Från när folk traskar runt på gator och torg, till när de går på toaletten eller när de befinner sig i än mer privata situationer.
Data-annoterare, som yrkeskategorin kallas, är de gig-workers som jobbar på osäkra anställningar, för låga löner och med oerhört påfrestande arbetsuppgifter. SvD/GP-artiklarna har granskat arbetsförhållandena på ett av världens största företag för annoteringstjänster.
Annoterarnas uppdrag är att beskriva för AI vad glasögonen ser. Ibland kan det vara att tillräckligt många gånger särskilja en hund från en bil, för att till slut lära AI vad som är vad. Men det kanske också handla om rena modereringstjänster, där man hjälper Meta att gömma undan våldsamt material. Det innebär att människor dag och ut och dag in sitter och ser människor skadas och lemlästas för att lära AI vilket innehåll som framöver ska sorteras bort.
Enligt artikeln menar Meta att man avslutat sitt modereringssamarbete med just det här företaget, men en av de anställda citeras och beskriver att våldsamt material fortfarande förekommer – nu via glasögonen Meta säljer i samarbete med RayBan;
”Bilderna var ofta på nära håll … många föreställde vita personer i badkar eller sängar …ibland handlade det om självmord … uppgiften var att märka ’blod’, ’sår’, ’person’ och så vidare.”
Det här är egentligen inget nytt. Fenomenet ”Ghost Workers” har fladdrat förbi i snart tio år, och till och med blivit film. Bäst beskrivet är det i boken av Mary L. Gray och Siddharth Suri, där begreppet först myntades.
Att vår snabba digitalisering bygger på mänskligt arbete kanske inte är så konstigt. Men att många av de tjänster som hävdas vara automagiska egentligen inte skulle kunna existera utan direkt mänsklig inblandning kanske är nytt. Jag blir ofta fnissig när jag tänker på den här artikeln som beskriver hur företag för självköra robo-taxis anställer 1,5 personer per taxi för att säkerställa att tjänsten fungerar som den är tänkt.
Nåväl, glasögonen som SvD/GP granskat säljs i Sverige via flera stora optikerkedjor och det som faktiskt förvånar mig är att säljarna som SvD/GP intervjuat försöker hävda att allt är tryggt och säkert. ”Ingenting delas med Meta” och ”allting stannar lokalt i appen” säger säljarna glatt. Samtidigt som SvD/GP prövar att installera glasögonen utan att godkänna delning av data med Meta och märker att det de facto gör de smarta glasögonen dumma. Utan datadelning – ingen AI, riktigt classy.
Per Axbom skriver också om den här granskningen, som vanligt klokt. ”Vem behöver spioner, bulvaner och hejdukar när privata medborgare kan göra jobbet gratis”, frågar han sig bland annat. Frågan är förstås retorisk. Nätet svämmar redan över av filmer där allt möjligt spelas in genom någons glasögon.
Själv har jag hunnit se våld, nazistprovokationer och något som verkligen kommit att störa mig – påträngande raggningsförsök av mer eller mindre sexualiserat slag. SvD/GP skriver om idrottaren Maja Åskag som råkat ut för en smygfilmning som sedan blivit viral. Signe Krantz skriver i ETC om smygfilmning i baren. Och CNN skriver om hur det blivit trendigt bland ”manfluencers” att visa hur man mest effektivt skapar content av vad som tros vara raggningsförsök men som övergår till mobbnings-tv.
Och ja, allt skickas till Kenya för annotering.
Lämna ett svar