Jag har den senaste tiden flera gånger i mer eller mindre publika sammanhang fått frågan vad jag ”egentligen tycker om AI”. Med risk för att låta som en trött gubbe har jag suckat och bittert svarat att;
”Jag har pysslat med Internet i 25-30 år nu, och är det något jag vet är det när en hype-cykel ökar i intensitet.”
och
”De AI-lösningar vi blir erbjudna nu är verkligen ännu en grej ingen någonsin bett om.”
(Jag funderar ibland på att starta t-shirttryckeri.)
Jag har tidigare tagit ställning i min post om varför jag helst skriver ”AI” i citationstecken. Jag influerades tydligt av Per Axbom, som utvecklade sina tankar kring det hela på ett så fint sätt.
Lite mer radikal är Nikke Lindqvist, som skriver om sin spontana reaktion när hans blogg föreslår att han ska överlåta skrivandet till ”AI”. Bilden han vald illustrerar även mina känslor just nu (och därför snor jag den hit).
Parallellt har jag en av våra tonåringar i andra örat, där hon påminner mig om hur mycket vatten varje AI-prompt kostar. Hon är upprörd eftersom hennes skola försöker ”framtidssäkra” eleverna och därför uppmuntrar kreativt användande av ChatGPT i skolarbetet.
Exakt hur mycket vatten vår AI-vurm förbrukar verkar vara oklart – men jag räknar kallt med att våra barn kommer påminna oss om hur vi brände planeten för att få göra tokroliga videofilmer (eller absurda deep fakes).
Lämna ett svar