Antologin ”AI och makten över besluten” som jag skrivit ett kapitel i verkar ha landat väl. Flera kommuner har köpt in större partier av boken, och första upplagan är vad jag förstått näst intill slutsåld.
Livsavgörande beslut har närmast rutinartat automatiserats. Beslut om boende, försörjningsstöd, vård och arbetsförmåga lämnas till automatiserade algoritmer. Ofta är det helt omöjligt för den enskilde att få veta hur beslutet har fattats och på vilka grunder.
Det riskerar att undergräva offentlighetsprincipen och möjligheten att överklaga beslut och förstå på vilka grunder de tas. Det offentliga Sverige lyckas inte kombinera rättssäkerhet, öppenhet och teknikutveckling och då riskerar demokratin att bli en svart låda som ingen litar på.
Och beskriver därefter en del exempel på de utmaningar vi sett och ser. Det är exempel såväl från Nederländerna som från Göteborg, och jag tror att de är breda men tydliga nog för att man ska kunna förstå att det här finns något som måste lösas.
Mot slutet levererar vi också tre krav (eller i varje fall pekpinnar):
Nu krävs demokratiskt inflytande över teknik som AI. För att kunna gå vidare mot ett hållbart införande av AI i offentlig sektor har vi tre konkreta förslag:
1. Insyn och transparens. Vårt demokratiska system bygger på att medborgare, tillsynsmyndigheter och medier kan granska och ifrågasätta offentliga beslut. Vi är i Sverige ofta stolta över vår offentlighetsprincip, men den fungerar i dag inte vid automatiserade beslut.
2.Självständighet. Offentlig sektor måste vara en ledande innovatör och kompetent beställare inom digital utveckling, inte en passiv kund. När kommuner och regioner utvecklar egna modeller slipper de fastna i kommersiella modeller och upphandlingar med tveksamma villkor. Lösningarna kräver egen förmåga till utveckling eller stärkt beställar- och tillsynskompetens.
3.Staten behöver kliva fram. Reglering och incitament behöver ses över. Stärkt insyn genom tillsyn och revision är centrala redskap för att säkra en korrekt AI-användning i förvaltningens arbete.
Ny termin och ny vända med tjänsteresor för mig och vissa andra. Låt mig inleda med en pinsam personlig anekdot.
Våren 2014 hade jag precis börjat jobba på Sida. Min första tjänsteresa närmade sig – målet var Mozambique. Smart som jag själv tyckte att jag var hade jag bokat ett nattflyg och hade inte tänkt arbeta. Av någon så här i efterhand outgrundlig anledning packade jag därför ner min jobbdator i det incheckade bagaget. När planet landade och jag kommit fram till hotellet märkte jag att datorn var borta.
Pinsamt, verkligen. Men också potentiellt verksamhetsfarligt. Rådig som jag var ringde jag IT-avdelningen i Stockholm och återställde alla mina login så att den som eventuellt lyckats låsa upp den stulna datorn möttes av nyheten att man på sin höjd fått något lika funktionellt som ett nytt bokstöd. Men ändå, det skulle kunnat sluta illa.
Via briljanta The Grugq får jag också en påminnelse om något jag redan sedan länge haft i bakhuvudet men som jag hoppas kunna programmera in hos fler – lita inte på de säkerhetsskåp som hotellen tillhandahåller. Hans nyliga varning kommer med en kul liten inledande twist.
Varje sommar arrangeras i Las Vegas något som jag tror är världens största hackerkonferens, DefCon. Staden invaderas under ett par dagar av över 30000 säkerhetsintresserade techies. För att upprätthålla någon känsla av digital trygghet har hotellen därför gått ut med information till sina gäster att hålla utkik efter tekniska pryttlar som verkar misstänksamma. Man kan ju inte lita på hackers.
Samtidigt drar sig The Grugq till minnes en episod som inträffade för tio år sedan. Han hade checkat in på ett hotell, skulle ut en sväng och lämnade sina värdesaker i hotellets säkerhetsskåp. Eftersom han Tar Säkerheten På Allvar gillrade han en fälla och tog ett kort på hur han lämnat sina grejer.
Tänk er förvåningen när han återkom och säkerhetsskåpet möblerats om!
Det KAN ju ha varit en väldigt lokal jordbävning som enbart berört det lilla brevlådestora säkerhetsskåpet. En sådan skulle kunnat förklara varför datorn flyttats till höger, USB-minnets vridits åt vänster, och hans olika nätverksmojänger glidit ut åt sidorna. ELLER så är det helt enkelt så att hotellen faktiskt har tillgång till huvudkoderna för sina egna säkerhetsskåp. No shit, Sherlock.
Här följer några tips på hur du kan göra din hotellvistelse säkrare:
Anta att rätt många personer utöver dig själv har tillgång till ditt rum (och säkerhetsskåpet). När jag reste till London förra veckan hade hotellet den oerhört irriterande ovanan att gå in och bädda min säng trots att jag hängt ut en stör ej-skylt. De var också inne och lämnade små erbjudanden på sängen, reklamblad och kvällstidningar. Alla gånger kom jag tillbaka till en dörr som inte var ordentligt stängd eftersom låset kärvade.
Ta med dig värdesaker (och enheter) när du lämnar rummet. Har du för många prylar med dig för att kunna göra detta har du packat för tungt. Jag packar ofta minimalt och går enligt devisen ”pass, pengar, pillet” plus en plaptop. Det är det enda av värde jag har med mig utöver kläder och snask. De fyra p:na tar jag med mig i en ryggsäck eller tygkasse var jag än går.
Jag har dessutom fördelen att alltid resa med en Chromebook. De finns i många varianter men är generellt en väldigt bra resedator. Dels väger de inte så mycket (särskilt inte Pixelbook-modellerna), och dels är de väldigt lätta att nollställa. Eftersom de arbetar mot Googles moln så har de begränsningen att de fungerar bäst där det finns internet, men å andra sidan finns det absolut inget av värde på den fysiska datorn.
Är man orolig för att någon rör sig på ens rum när du inte är där kan man ta till olika strategier. Man kan lägga saker tillrätta på ett visst sätt och ta före- och efter-bilder. Man kan göra bilderna ännu säkrare genom att exvis sprida ut mynt eller annat smått och gott lite slumpmässigt. Eller så kan man göra tvärtom – väldigt medvetet sätta ut saker som man sedan kan verifiera. Koppar där man vänder öronen i särskilda kompassriktningar är överkurs för den nördige.
(The Grugq berättar också om att hans vän kommit tillbaka till sitt rum och där stött på två kostymklädda män som genast lämnat rummet med orden ”allt ser OK ut här, sir”. Det låter som en dålig story men när jag för ett antal år sedan var i Haag så rapporterade flera aktivister på cybersäkerhetskonferensen jag var på ungefär samma sak.
Konferensen var på samma hotell som deltagarna bodde på, och eftersom aktivister emellanåt är notoriskt dåliga på arbetsmoral hade några tagit sovmorgon. Lagom till att paneler börjat och man därför hade kunnat anta att publiken skulle vara på plats (och hotellrummen därmed tomma) hade flera deltagare plötsligt vaknat av att säkerhetspersonal kommit in på rummen ”för inspektion”.
Eftersom flera deltagare var aktivister som haft riktigt dåliga upplevelser av säkerhetstjänster osv blev det här en stor snackis på konferensen.)
Chat-tjänsten Telegrams VD Pavel Durov greps sent i förra veckan i Frankrike. Enligt TF1 ska han ha gripits när han (mellan)landat på en fransk flygplats, något som tydligen flaggat den häktningsorder som funnits utfärdad på honom för medhjälp till bland terrorbrott, droghandel, bedrägeri och spridning av övergreppsmaterial på barn.
Det är förvisso orimligt att med den typen av svepande ordalag lägga ett rättsligt ansvar på såväl en ägare av en plattform som plattformen i sig, men överlag tycker jag gripandet i sig är rätt ointressant förutom av ett skäl – det ger oss en anledning att återigen prata om Telegrams användarsäkerhet.
Trots att Telegram ofta framställs som en ”säker chat-tjänst” och själva hävdar att den är krypterad så finns det en lång rad frågor om Telegrams egentliga säkerhet. Jag har i tidigare intervjuer lyft några av dem:
”Telegram samlar in onödigt mycket information från användares enheter” … ”Det finns program att ladda ner med vilka man med skrämmande hög precision kan positionera enskilda användare av Telegram baserat på de platstjänster appen både samlar in och läcker”, sa jag exempelvis till Ny Teknik i mars 2022 (här med citat befriade av Dagens PS).
”Väldigt lite [kring Telegram] är verifierat, det har inte gjorts några oberoende genomlysningar av koden” … ”Vi vet inte hur metadata hanteras på Telegram, det finns inga transparensrapporter som alla större, seriösa plattformar har i dag”, noterade jag där – men glömde att tillägga att det också gäller krypteringen.
Utan oberoende genomlysningar av Telegrams kod finns det inget sätt för användare att veta om påståendet om ”256-bitars symmetrisk AES-kryptering ovanpå 2048-bitars RSA-kryptering med en Diffie-Hellman nyckelutväxling” faktiskt stämmer. Det LÅTER bra, men ÄR det bra? Oklart.
Telegrams påstådda kryptering är dessutom inte på per automatik, utan bara i deras 1-1 ”secure chats”. För att skapa påstått krypterade chattar måste man komma ihåg att kryptering är bra och därefter klicka sig fram fyra gånger i appen. Dessutom kan den påstådda krypteringen bara slås på om motparten är samtidigt online, vilket begränsar säkerheten ytterligare. Gruppchattar går inte alls att kryptera.
Hemlighetsmakeriet och oviljan att i praktiken faktiskt kryptera sin tjänst (samtidigt som man saluför den som ”encrypted messaging”) – parallellt med att det är en av få appar som hävdas vara säkra som är tillåtna och till och med uppmuntrade att användas i Ryssland tycker jag är oerhört anmärkningsvärt.
”Själv är jag lite orolig om myndigheter som vi vet har hög förmåga till övervakning låter en tjänst vara i gång. Det är ett varningstecken”, som Kalle Kniivilä avslutar sin artikel (länkad ovan).
För allt vi vet så kan rysk säkerhetstjänst ha full tillgång till hela Telegram. Eftersom det inte finns någon oberoende insyn i något kring företaget så finns ingen som kan verifiera varken det ena eller andra. Fransk polis vill dessutom lagföra Durov för så allvarliga anklagelser att i varje fall jag skulle anta att de gärna skulle sätta händerna i kryptonycklarna till tjänsten för att få bättre insyn i alla brott man hävdar pågår där.
Kan det bli en byteshandel mellan rättsvårdande myndigheter och Durov? Vem vet?
Det finns helt enkelt inga garantier alls i fallet Telegram – och därför finns inte heller någon rimlig anledning att använda appen.
Förra veckan satt jag i ett långt möte med företrädare för det krypterade ”darknets” mest välkända aktörer The Tor Project och det anonymiserade operativsystemet Tails. Exakt om vad är i sammanhanget inte helt relevant men jag fick snabbt en flashback tio år tillbaka, då jag i flera tidningar fick förklara vikten av att använda biståndspengar till att finansiera The Tor Projects arbete för ett fritt, öppet och säkert internet. Höjdpunkten kom när jag i TV4 Nyhetsmorgon till programledarnas uppenbara förvirring försökte illustrera hur Tor _egentligen_ fungerar:
Mest tid la jag tyvärr på att förklara ungefär att ”ja, tyvärr använder också knarklangare/lönnmördare/pedofiler Tor men det är TROTS DET en viktig tjänst för att människor som faktiskt behöver anonymitet ska kunna surfa säkert”. Jag sa då – i början av 2010-talet – varianter av det till bland annat SVT, DN och SR. SR-programmet ”I lagens namn” är faktiskt värt att lyssna på än idag, men det här citatet känns väldigt tematiskt illustrativt:
– I miljöer där vi jobbar, där sätter folk sina liv på spel för att kunna prata fritt eller för att kunna organisera sig och då hänger hela deras verksamhet och existens på att de har en säker teknik att använda och då är krypteringsverktyget Tor himla, himla viktigt för dem, säger Marcin de Kaminski på Sida.
Poängen var att hjälpa frihetskämpar i diktaturer gå runt censuren och kommunicera säkert. Men inte bara frihetskämpar använder Tor.
– Jag har alltid haft ett genuint intresse av datorer och på senare år har jag rökt mycket cannabis också, så jag slog bara ihop de två flugor i en smäll, säger Jonas.
Den här mannen var en av Sveriges största langare på den kriminella marknadsplatsen Silk Road. I skydd av Tor.
Man skulle ju kunna vilja tro att samtiden lärde sig något av tidigare diskussioner, men så tycks inte vara fallet. Jag har ju i tidigare nyhetsbrev beskrivit hur polisen gång efter annan baktalar appar som Signal som bygger på en tillförlitlig fullsträckskryptering. Och nu verkar samtalet växla upp.
– Det som överskuggar allt är att rättsväsendet, inte bara i Europa utan i hela världen, måste få tillgång till krypterad information. Det är extremt viktigt för vi måste få tillgång till gängens kommunikation. Det är en ödesfråga.
Wall menar att det handlar om ett större samarbete där ett ansvar måste läggas på techbolagen bakom applikationerna.
– Det kan inte vara så att de erbjuder lösningar så att rättsväsendet inte kommer åt informationen, och i vissa bolag inte ens de själva.
Det är verkligen superknäppt att vi behöver diskutera det här igen. I en tid när stora delar av tech-kapitalismen helt lever på användardata blir kryptering och dataskydd en viktig sälj-pitch för att kunder ska välja en lösning. Om en säker plattform eller app plötsligt tvingas försämra sin kryptering kommer användare också välja bort den. Att därför som Håkan Wall kräva att bolag ska ge polisen en ”supernyckel” som låser upp all information är så himla naivt. Det är helt enkelt inte möjligt, och inte heller önskvärt.
Min gissning är att polisen först och främst hoppas att stora tech-bolag som Apple och Meta – vars iMessage resp Messenger numera är starkt fullsträckskrypterade – ska krypa till korset, för att sedan mindre aktörer som Signal och andra krypto-appar ska följa efter. Kanske vill man också ge sig på VPN-leverantörer av olika slag. Varför någon överhuvudtaget frivilligt ska försämra sin funktionalitet och försätta sina användare i risk och fara är för mig obegripligt.
Det här är inte första gången polisen går till angrepp mot krypterade lösningar. Som jag nämnde inledningsvis genomled jag den förra offensiven för tio år sedan, men problemet är återkommande sedan ännu längre tid. På engelska används begreppet ”crypto wars” för att beskriva rättsväsendet återkommande krig mot digital kryptering.
Att ha en duglig VPN är helt avgörande av många olika anledningar. Det är bra att ha om man planerar att ansluta till ett offentligt trådlöst internet (tex på en flygplats), eller om man är orolig för att någon snokar på ens uppkoppling (tex om man vill fildela eller göra något annat spännande). Men det kan också finnas andra användningsområden.
I Kenya pågår nu sedan en veckan tillbaka stora protester mot vad som uppfattas som extrema skattehöjningar som främst slår mot dem som har minst pengar att röra sig med. Regeringen satte in militär mot sin egen befolkning och häromdagen dödades en nittonåring som deltog i protesterna. Som ett led i kraftsamlingen mot protesterna har regeringen via sin kontroll över de statliga telekombolagen över hela landet blockerat användandet av flera populära sociala medier. Tanken har säkerligen varit att göra det svårare för demonstranter att organisera sig.
För att komma runt blockeringen av sociala medier verkar många börjat använda sig av VPN:er. I praktiken innebär det att de från sin mobil eller dator via en krypterad tunnel först surfar till en säker server i ett annat land innan de studsar tillbaka till det kenyanska nätet. På så sätt spelar det ingen roll vilka begränsningar de kenyanska telekombolagen lägger på sina nät, eftersom användarna enkelt kringgår det.
På Open Technology Fund finansierar vi en hel del VPN-utveckling och distribution. Minst 40 miljoner internetanvändare varje månad kopplar upp sig via en VPN som OTF betalar för. Och de flesta säkra VPN-lösningarna som finns baserar sina lösningar på teknik där vi finansierat utvecklingen. En av de VPN-leverantörer vi arbetar med gav mig den här grafiken som visar hur användandet i Kenya skjuter i höjden:
Vi jobbar hårt med ”våra” VPN-leverantörer för att säkerställa att de når fram dit det behövs. Mest fokus har vi på användare i Ryssland, Kina och Iran – men även andra länder täcks via våra pengar.
Vill man ha en bra VPN som normalkonsument kan det vara svårt att välja. Många VPN-leverantörer lovar guld och gröna skogar. Mina huvudtips brukar vara att man ska a) undvika gratis-lösningar och b) lägga lite tid på att välja en riktigt bra leverantör. Mitt stalltips är sedan en tid tillbaka Mullvad – en prisvärd och trygg VPN som verkligen värnar om sina användare.
För sex år sedan gjorde jag en liten rolig video ihop med Teres Raymond från kampanjen Digital Delaktighet (Digidel) och Kjell ”Kjelleman” Eriksson. Jag hade precis varit på Kista bibliotek och pratat om övervakning i Azerbajdzjan när jag blev ombedd att hosta upp tre tips för digital säkerhet som skulle vara lätta att begripa och hyggligt lätta att följa.
Nyligen dök videon upp i något slags minnesfunktion på Facebook. Lite ironiskt, eftersom tips ett är att testa att låta bli Facebook och istället använda Signal för att hålla kontakten med dina vänner.
Tipsen jag delar med mig av till något slags Benny Hill-musik är:
Använd inte bara stora plattformar för att hålla kontakten med dina vänner. De läcker ofta data som ett såll och det kan därför vara bra att blanda upp det lite med andra med integritetsvurmande appar och plattformar – typ Signal.
Om du nu vill använda någon av de stora plattformarna, gör det till en vana att se över dina integritetsinställningar. Nu för tiden har plattformar som Facebook, Google och kanske till och med X hyggligt bra inställningar för att exvis låsa ner sin information eller säkerställa att man vet vem som kan se det man skriver.
Tappa inte bort din dator eller mobil – extra viktigt i semestertider. Eftersom vi idag lever med hela våra liv på mobilen i fickan är det oerhört viktigt att hålla koll på sina enheter så de inte hamnar i orätta händer.
Standardtips kanske, men det skadar aldrig med en påminnelse. Och dessutom en rätt lustig video, inte sant?
Ibland måste jag lära mig att hålla koll på trigger-fingret. Jag publicerade förra veckans nyhetsbrev på en torsdag, och skrev då bland annat om filmen ”Hacking Hate” om den grävande journalisten My Vingren som följdes av Simon Klose med team när hon jagade de virala nät-nazisterna och ställde plattformar till svars för profiten de gjorde på högerextremt innehåll. Dagen efter, på fredagen, vann filmen pris i Tribeca för bästa dokumentär. Vilken grej!
Juryns motivering är inte dålig:
“The documentary jury awards a film that bravely and fearlessly investigates the misuse of the internet to encourage hate and bias by allowing media giants to profit and foster the continuation of the outrage. On trial are first amendment freedoms that have been violated for profit.”
Och i sitt tack-tal poängterade även Simon vilka viktiga värden som står på spel:
– I am extremely grateful to receive this award right now, in this critical moment when journalism, freedom of expression and democracy are threatened. I think we need to hold tech platforms accountable for reinforcing and profiting from right-wing extremism and thus helping right-wing populist parties gain ground all over the world.
Vad jag förstår var det som till slut på att fick bägaren att rinna över att NMR flyttat sin uthängningshemsida till ett amerikanskt webhotell. Sidan har blivit nedstängd i land efter land eftersom den helt utan grund hänger ut enskilda individer och deras familjer, fabricerar anklagelser mot dem och uppmuntrar till våldsamma handlingar. När sidan till slut landade på amerikansk digital mark slog snaran till. Nu blir det väldigt svårt för de tre namngivna personerna men troligtvis också för andra personer som formellt kopplats till NMR. Mathias Wåg skriver bra om det här i ETC – och ger där också läsaren också en väldigt viktig historielektion för att man ska förstå allvaret i NMR:s verksamhet.
Det är för mig oklart om det är relaterat, men som av en händelse försvann en av de personer som namngivits från X ungefär samtidigt som nyheten kom:
Det fick mig att förstå att det framöver också troligtvis kommer bli svettigt för NMR och deras kumpaner online. Amerikanska nättjänster kommer inte vara tillgängliga för dem att använda och plattformarna kommer inte kunna erbjuda dem konton. Även banker, flygbolag och andra bolag kommer väl antagligen behöva stänga sina dörrar för nazisterna. Eller som Mathias Wåg skriver i artikeln jag länkar ovan:
Terrorklassningen innebär sanktioner för Nordiska motståndsrörelsen och de tre ledarna. De kommer inte kunna göra ekonomiska transaktioner med amerikanska medborgare och företag eller inneha egendom i USA. Den första märkbara effekten kommer bli att flera nätplattformar kommer avsluta alla tjänster NMR använder sig av. En mer långtgående effekt blir att NMR nu kommer att behandlas som internationell hotaktör i underrättelsesammanhang, vilket kommer att skärpa bland annat säkerhetstjänstens behandling av dem även i Sverige.
Att terrorklassningen kom samtidigt som Hacking Hate fick ta emot ett prestigefyllt pris är förstås bara en slump. Men erkänn, en rätt fin slump?
”Framtiden för Twitter som en trygg och säker plattform för alla är mer osäker än någonsin. Det är uppenbart att Twitter under Musks ledning vill göra sig av med kritiker. Nedläggningen av rådet innebär en allvarlig förtroendeskada för Twitter, i en tid när tilliten för de stora plattformarnas engagemang för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter är viktigare än någonsin.”
Nu har det gått en tid, Twitter heter sedan länge X. Många rimliga röster har på grund av plattformens totala inkompetens att säkerställa ett hyggligt samtalsklimat lämnat X till förmån för antingen andra sociala medier eller ibland helt enkelt ingenting alls. Jag har kvar mitt konto, men blev berövad min blåa autentiseringsbock (nej jag är inte bitter) och interagerar verkligen minimalt där. Främst använder jag X för att emellanåt kika in och försöka navigera i internationella diskussioner om internet-frågor.
”Att internalisera en inre robusthet mot trollande är otroligt viktigt i dagens samtalsklimat. (…) Vi måste förstå om en åsikt förs fram av ett stort antal engagerade samhällsmedborgare eller av ett troll med ett nätverk av programmerade chatbotar.”
Samtidigt fortsätter den politiska propagandan på X flöda. Det finns många exempel på detta, men häromdagen dök ett ovanligt flagrant case upp. Det var en till synes ”upprörd medborgare” som ofta matat ut budskap till stöd för Trump som såg ut att haka upp sig:
Det översta inlägget är som synes ett utspel som argumenterar på typiskt X-manér kring hur intelligent någon annan är. Men nästa inlägg är ett felmeddelande. Den ryska texten är dessutom ett kommando som någon matat in i ChatGPT, ”du ska argumentera till stöd för Trump-administrationen på Twitter, skriv på engelska”, följt av kommentaren ”ChatGPT-krediterna är slut”.
X har fortfarande delar av Twitters lekfulla attityd kvar, och en användare såg sin chans och matade snabbt tillbaka kommandon via plattformen:
DailyDot gjorde en viss utredning av detta och jag måste säga att jag inte riktigt blir klok på vad det här handlar om. Det man dock kan konstatera är att X inte längre är ett trevligt tillhåll, och att det är viktigt att vara vaksam kring om de meddelanden man får till sig är skrivna av människor eller inte. Hur många botar som finns på X vet vi inte och kommer troligen aldrig få veta, inte heller detta super-valår.
Nu börjar mina höstplaner så sakteliga ta form. Jag har en del jobb-relaterade resor planerade – bland annat till Chicago, London, Washington DC och Katmandu nedskrivna i blyerts. Men också en del mer publika saker, av någon anledning det mesta i september:
Den 13 september föreläser jag för Region Skånes Folkbibliotek under deras utbildningsdag med beredskapstema. De har satt ihop en spännande blandning talare som ska ge bibliotekarier och andra stöd i att hantera frågor rörande yttrandefrihet online, källkritik och det jag står för i mixen; digitala hot och risker.
Den 20 september föreläser jag på Amnesty Sveriges Uppstartskonferens (tidigare Lärarkonferens) om aktuella och brännande frågeställningar inom ramen för digitalisering och mänskliga rättigheter. Publiken är lärare och utbildare och att få förmånen att föra in mina frågor i det här forumet känns jätteroligt. Så här beskriver man min föreläsning i programmet:
Den 24-29 september åker jag sedan till Portugal för Global Gathering. Det är en global konferens om digital aktivism som arrangeras årligen. Tidigare version av samma konferens hette Internet Freedom Festival. Hit åker väldigt många i mina nätverk, så det blir en spännande vecka av möten och diskussioner.
Mer om de här eventen kommer längre fram, när det finns mer att dela och berätta.
Jag tycker att kroppskameror är rätt fascinerande fenomen. Jag spenderar ev ohälsosamt mycket tid med barnen framför skräp-TV som ”Tunnelbanan”, ”112 på liv och död” och ”Gränsbevakarna”. Om sanningen ska fram är också min guilty pleasure reality shows och dokusåpor av alla de slag.
I Sverige har det mest diskuterats utifrån integritetsperspektiv när det gäller polisens användande av kroppskameror. Den diskussionen tycker jag är hälsosam och bra. Det är rimligtvis så att effektivt polisarbete är en mestadels bra sak. Kan kroppskameror bidra till transparens kring polisens metoder och en mer trovärdig bevisföring är det också bra. Samtidigt dyker det med jämna mellanrum upp frågor kring integritet och rättssäkerhet som lite för lättvindigt försvinner i debatten.
En sådan fråga hanterades tidigt i kroppskamerans historia av Integritetsskyddsmyndigheten 2018 då man kom fram till att SL:s användning av kroppskameror var oproportionerligt och inte följde grundläggande dataskyddsprinciper. JP Infonet skriver bra om detta ärende, och noterar framförallt att:
IMY menar att övervakning med kroppskamera måste vara proportionerlig till situationens allvar. Att ha en kroppskamera som alltid är igång ansågs vara integritetskränkande.
IMY menar att den som registreras av kroppskamera (även om man inte är föremål för ett ev ingripande eller inteaktion) måste informeras väl om att övervakningen sker.
IMY menar att kombinationen rörlig bild och ljud-upptagning är särskilt känslig och därför ska användas varsamt.
”Den kroppsburna kameran är försedd med ljud- och ljusindikatorer som upplyser allmänheten om när inspelning sker. Kameran är som huvudregel satt i ett förinspelningsläge vilket innebär att kameran löpande spelar in film utan ljud. Det förinspelade materialet lagras i en minut varefter det automatiskt spelas över om inte polismannen startar en inspelning. När inspelning startar piper kameran tre gånger och ljusindikatorn skiftar färg från grönt till rött. Det är den enskilde polismannen som själv styr när inspelning sker och kameran kan t.ex. användas i samband med ingripanden, förhör eller för annan dokumentation. Det inspelade materialet kan komma att användas i utredningar om brott.”
”Efter att ha använt Axons teknologi ett antal år vid våra vårdcentraler ser vi att kroppskameror är ett viktigt verktyg för framgångsrik interaktion mellan vårdpersonal, patienter och besökare.”
Med det snitsiga tillägget:
”Vi välkomnar att Axon utvecklat kroppskameror som både är anpassade för vår verksamhet och som bidrar till våra medarbetares säkerhet”.
Vidare skriver man att man kommer fortsätta att arbeta med att mata ut den här lösningen till andra vårdgivare, butikskedjor, fackliga organisationer vid sidan om sin fortsatta satsning på rättsvårdande myndigheter. Detta helt utan ett ord om integritet, dataskydd eller något slags best practices för hur man använder kroppskameror för faktiskt trygghetsskapande (snarare än regelrätt övervakning).
Plötsligt har ”övervakning” nyspråkats till ”verksamhetsstöd”, inte så fräscht.
