Författare: marcin

Under tisdagen när jag skriver det här ramlade det in meddelanden på min Signal från aktivister jag antingen känner eller jobbar med som bevakar begränsningar i det ryska internetet.

”Serious shutdown in Russia right now.”

”Connections are coming back slowly.”

”We have hundreds or reports and are researching the reach of the shutdown.”

I realtid fick jag sedan följa hur man analyserade den pågående nedstängningen av det ryska internetet. När man återkom gjorde man bedömningen att Ryska myndigheter helt enkelt fortsätter utforska vilken kapacitet man har för att kontrollera internet inom landets gränser.

Innan jag beskriver vad man kom fram till med i detalj vill jag ge lite bakgrund. 2019 presenterade Rysslands president Vladimir Putin ett dekret där man gav myndigheten Roskomandzor ett utökat mandat. Från att ha agerat som ett slags Post- och telestyrelse som hanterar rysk telekomreglering och -marknad fick man plötsligt tilläggsuppdraget att med de medel som krävs skapa en ”hållbar” rysk internet-infrastruktur som skulle främja landets ”digitala suveränitet”.

Lite krasst – eftersom man enligt rysk doktrin befinner sig i konflikt med stora delar av omvärlden vill man säkerställa att Ryssland inte är beroende av andra länders internet-infrastruktur för att fortsatt vara ett högteknologiskt och digitaliserat land. Utmaningen med uppdraget Roskomandzor fick är att internet i sin grundläggande arkitektur är ett globalt nätverk av nätverk där noder inte ser nationsgränser som något man behöver rätta sig efter.

Roskomandzor inledde därför ett långsiktigt arbete med att ta kontroll över telekomleverantörer i landet (i varje fall deras infrastruktur – telefonimaster och internet-gateways). Man inledde också arbetet med att på högre detaljnivå kunna använda sig av DPI (”deep packet inspection”) för att mer effektivt kunna filtrera vilken information som får, eller inte får, passera internet-gateways från det ryska nätet till det globala internet.

Förhoppningen var att man ”i framtiden” skulle åstadkomma något man började kalla för ”Runet” – dvs ett ryskt isolerat nätverk där staten äger makt att avgöra vad som får existera och kontrollerar alla potentiella informationsflöden.

Inom den internationella diplomatin hade man redan etablerat ett narrativ där man lyfte exempel från demokratiska länders internet-filtrering (såsom den svenska listan som blockerar övergreppsmaterial på barn) och övervakning (såsom Snowdens avslöjanden) för att medelst dessa kunna argumentera för att statlig kontroll av misshagligt innehåll och subversiva medborgare var en global norm – och att Ryssland bara gjorde som alla andra gör.

Vi snabbspolar till ”framtiden”, alltså till typ nu.

Förra året rapporterades nästan 40 olika ”anomalier” i det ryska internet. Här är en grafik över fördelningen över landet:

Det innebär alltså att nätaktivister och forskare kunde dokumentera ett stort antal tillfällen när internet inte fungerade som förväntat, och där man antog (eller visste) att det inte vara ett normalt tekniskt fel.

Några sådana nedslag:

• Januari: I samband med lokala protester kring påstådd korruption ströps all kommunikation i en kommun i centrala Ryssland.
• Mars: Kring oppositionspolitikern Navalnys begravning begränsades all mobil-trafik från snabba LTE till långsamma 3G, troligtvis för att omöjliggöra livestreaming och/eller spridning av eventuella protestaktioner.
• Juli: YouTube blockeras i alla godkända internetleverantörers nätverk.
• Augusti: När fångar i ett fängelse i Volgograd tog fängelsepersonal som gisslan blev de vanligaste chat-protokollen omöjliga att använda i området kring fängelset.
• December: Hela delrepubliken Dagestan hamnar i total radioskugga efter att internet helt och hållet stängts ner.

En av de VPNer vi arbetar nära visar genom sina trafikgrafer hur Dagestan plötsligt försvann från radarn, innan trafiken lika plötsligt återupptogs igen:

Det finns fler exempel, men sammantaget menar de som vet mer än jag att Roskomandzor helt enkelt testar olika tekniker för att begränsa internet, för att se dels vad som är verksamt och dels hur begränsat nät Ryssland egentligen mäktar med.

Det intressanta med Runet av idag är att målet är att åstadkomma ett verkligt decentraliserat system som består av en mängd olika byggstenar som kan blockeras var för sig eller i olika kombinationer, beroende på vad man för tillfället vill hantera. Vill man läsa mer tekniska beskrivningar av detta finns exempelvis den här oerhört intressanta forskningen att tillgå – där man i detalj beskriver projektet Runet och TSPU, som det samlade systemet kommit att kallas.

Ny snabbspolning – till för ungefär tre timmar sedan (dvs 14 januari 2025, sen eftermiddag svensk tid).

Så här rapporteras det om dagens nedstängning:

1. Roskomandzor bekräftar ”störningar i de nationella uppkopplingarna” som nu ska vara återställda.
2. Rapporter kom från hela landet att enbart ryska webbtjänster, inklusive chat-appen Telegram (som jag skrivit om tidigare) fungerade. Internationella webbtjänster var inte åtkomliga. Tolkningen här är tudelad;
   • Eftersom de internationella webbtjänsterna fungerade på det globala internet är det snarast kopplingen mellan Runet och internet som påverkats – inte tjänsterna i sig.
   • Eftersom Telegram fortsatte fungera verkar man ha angripit allmänt vedertagna krypteringsprotokoll (typ https för säker webb) men inte Telegrams hemsnickrade mtproto-protokoll.
3. Eftersom rapporter om problem idag kom från alla landets internetleverantörer kan man tolka det som att det inte rör en ensam felkälla, utan att det är TSPU som faktiskt fungerar.
4. Tidigare när den här typen av nedstängningar skett men varit väldigt kortvariga (som idag) så har man i efterhand kunnat tolka det som antingen ett teknik-test eller ett teknik-fel, alltså att man rullat ut exvis en uppdatering som slagit fel och därefter rullats tillbaka. Här är de tekniska spåren snarlika den mer regionala avstängningen i Dagestan i december, vilket tyder på att man där och då testade något man nu försökt implementera nationellt.
5. Baserat på vad som fortsatte fungera (ryska webb-tjänster och Telegram) gör erfarna analytiker nu bedömningen att Roskomandzor försöker få till en fungerande ”white list”, dvs ett internet där enbart godkända hemsidor är möjliga att surfa på.

Nu verkar det ryska internetet återgått till normalläge och användarna kan återgå till en censurerad vardag.

Eftersom Roskomandzor nyligen annonserat att man budgetar ungefär sju miljarder svenska kronor över fem år för att åstadkomma ett riktigt ”tryggt” och ”hanterbart” ”suveränt” internet, så lär vi dock se mer av sådana här blockeringstest.

Utmaningarna för det vi känner som ett fritt, öppet och säkert internet har aldrig varit fler.

Den decentraliserade meddelandetjänsten Session har länge haft kontor och hemvist i Australien, men flyttar efter påhälsning från den australiensiska polisen till Schweiz.

Tidningen Guardian citerar representanter för Sessions ägare Oxen Privacy Tech Foundation (OPTF) när de beskriver vad de menar lett fram till situationen som den är idag:

Under anti-terrorism laws passed in 2018, law enforcement can issue notices requiring developers to assist with an investigation. This can include technical assistance which could require companies to build capability for law enforcement to break the encryption used in their services.

But the powers have rarely been used. And if they had, neither the Australian Federal Police or the services targeted can divulge what an organisation has been ordered to do.

The director of OPTF, Alex Linton, said the looming threat of this legislative power, along with the wider regulatory environment in Australia, had been the tipping point for the organisation shifting to Switzerland.

“The legislative and regulatory landscape in Australia is just completely hostile towards building a privacy tool such as an encrypted messaging app,” he said. “The ongoing threat of these special powers actually being used against us, in the end, being in Australia just threatened our credibility as a privacy tool.”

I korta ordalag alltså – Session är en meddelandetjänst som värderar användardata högt. De totalsträckskrypterar trafiken och använder ett slags ”onion routing”-protokoll (liksom Tor Project) för att decentralisera tjänsten så pass mycket att det både är väldigt svårt att förstå vem som pratar med vem, och samtidigt också väldigt svårt att blockera eller censurera trafik.

Det här tycker australiensisk polis är dåligt, eftersom gängkriminella/terrorister/barn kan använda internet på ett sätt som inte går att övervaka. Därför slog polisen till mot Session, som själva framförallt ser sin lösning som en spännande ny lösning som respekterar och värnar vikten av användarintegritet, dataskydd och informationsfrihet.

Här finns en tydlig intressekonflikt förstås, det går inte att sticka under stol med – men att racka ner på tekniska experter som fokuserar på cybersäkerhet och innovativ teknikutveckling tycker jag är fel.

Jag gillar Session. Inte för att jag använder appen så där oerhört mycket men utvecklarna är trevliga, deras lösning är byggd på helt öppen programvara och de delar gärna med sig av både kod och lärdomar. Just nu arbetar de frenetiskt för att göra appen mer resistent mot blockeringar i Ryssland och Iran.

När jag veckan innan jul fick möjlighet att sitta ner med en av nyckelpersonerna kring Session var han lika tydlig som upprörd.

”Det här handlar inte om Session i sig, det handlar om att man försöker göra det ännu svårare för utvecklare att bygga säker teknik. Det är inte alltid Australien hamnar i rampljuset men det är viktigt att förstå att det som hänt mot oss – att våra anställda får sina hus genomsökta av polis – är del av en historisk trend.”

Sedan följde en lång tirad av tillbakablickar, från Snowdens läckor som pekade ut Australien som en viktig spelare i det globala övervakningsspelet till hur Australiensisk polis knäckt och slagit ut en välkänd meddelandetjänst som sålde dåligt krypterad teknik till gängkriminella världen över. Hen nämnde också hur myndigheterna argumenterat mot Session i samma andetag som man pratat om att förbjuda sociala medier för minderåriga.

Allt i ovanstående stycke är relevant också i en svensk kontext. Inte minst får jag puls av ormolje-diskussionen kring att följa Australiens exempel kring sociala medie-förbud, särskilt när den kombineras med den absurda fäblessen för att föreslå Bank-ID som lösning på allt.

Session har som nämnt nu valt att flytta till Schweiz, eftersom man tror att landets lagstiftning är bättre för utveckling av säkra kommunikationstjänster. Jag tror inte det är sista vi hör från den här meddelande-appen, som ihop med några andra kan komma att bli riktigt intressanta utmanare till Signal när det är dags.

Jag ska inte skriva en lång årskrönika, men jag blev ombedd av biståndsmagasinet Global Bar att presentera några ”spaningar” inför 2025 från min horisont. Mina svar är rätt torra, men visar kanske ändå på vad jag utifrån där jag är nu tror eller hoppas komma skall. Här är ett utdrag:

Vilken positiv nyhet skulle du helst av allt vilja se 2025?
– 2025 skulle jag – efter drygt tio år av minskad internetfrihet – vilja se rubriker som meddelar att det fria och öppna internet har gjort en dramatisk återkomst globalt. Jag hoppas att en kombination av teknologiska framsteg, internationellt samarbete och kraftfulla investeringar i internetfrihet drastiskt minskat censuren i länder där människor tidigare varit avskurna från tillgång till opartisk information.

Detta skulle innebära att individer i repressiva miljöer som Iran, Ryssland, och Myanmar får ökad makt att uttrycka sina åsikter, engagera sig i samhällsfrågor och få tillgång till fri information utan rädsla för repression. Dessutom skulle det signalera att världssamfundet står enat i sitt stöd för mänskliga rättigheter, demokrati och frihet online. Ett ökat fokus på ett öppet, fritt och säkert internet skulle också ha en positiv inverkan på global säkerhet och ekonomisk utveckling genom att minska fragmenteringen av den digitala världen och stärka den verkligt globala marknaden.

Vilken global utvecklingsfråga tycker du borde finnas med på agendan 2025, men som idag åtminstone delvis saknas?
– Kampen mot digital auktoritarianism är en fråga som borde få större uppmärksamhet 2025. Digitala repressiva metoder som censur, övervakning och desinformation är inte bara tekniska utmaningar utan hotar grundläggande mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar. Vi ser idag hur auktoritära regimer använder avancerade teknologier för att tysta opposition, sprida propaganda och konsolidera sin makt. Trots detta är frågan inte tillräckligt central på den globala utvecklingsagendan.

Jag och Open Technology Fund menar att vi måste prioritera investeringar i tekniska lösningar som motverkar dessa hot – lösningar som decentraliserade kommunikationsverktyg och censurresistenta teknologier. Dessutom måste vi skapa starkare internationella normer och samarbeten som skyddar digitala friheter och säkerställer att teknologins kraft används för att stärka, snarare än försvaga, demokratiska samhälle

På den mer negativa sidan, vilket jag inte tog upp i spaningen men som nog inte är någon överraskning för den som följt mig ett tag tror jag att följande frågor kommer fortsätta vara brännande stridsfrågor under 2025:

• Kampanjen mot totalsträckskryptering kommer säkerligen fortsätta under nästa år.
• Spionprogrammen kommer bli än mer sofistikerade och användarvänliga – och alltmer tillgängliga.
• Användardata kommer fortsatt vara en underprioriterad fråga i konsument-IT.

Välkommen att upptäcka 2025 med mig!

Varje år publicerar Språkrådet en lista på nyord som kommit att placera sig i vårt medvetande under det gångna året. Det här året hade jag någonstans hoppats på att brainrot skulle toppa listan, men blev istället glatt överraskad över att totalsträckskryptering blev både inkluderat i listan och så kort och koncist beskrivet:

Extra viktigt att ha koll på detta i tider när totalsträckskrypteringen gång efter annan utmanas – antingen via lagstiftning som Chatcontrol eller skrämsel som den polisen gång efter annan drevar mot appar som Signal (något jag skrivit om tidigare).

Uppmärksamma läsare noterar kanske en förutsägelse jag gör i inlägget om kryptokrig:

Min gissning är att polisen först och främst hoppas att stora tech-bolag som Apple och Meta – vars iMessage resp Messenger numera är starkt fullsträckskrypterade – ska krypa till korset, för att sedan mindre aktörer som Signal och andra krypto-appar ska följa efter. 

Och se på tusan – justitieminister Gunnar Strömmer stängde sitt krypto-år med ett möte med de stora plattformarna (Google, Meta, Snapchat och Tiktok) för att uppmana dem att ”ta ansvar”. Bland annat förväntar sig Strömmer att plattformarna ska använda ”AI”-verktyg för att proaktivt granska innehåll och identifiera oönskat material innan det når slutanvändarna. Något som är tekniskt omöjligt om man totalsträckskrypterar tjänsterna, vilket ju inte är okänt varken för nyhetsbrevets läsare, polisen eller justitiedepartementet.

Nu tycker jag ju att det är milsvid skillnad på Signal och Telegram, men det är ju knappast överraskande att DN noterar vilka som varit med i mötet och inte:

De krypterade chattapparna Signal och Telegram var också inbjudna till samarbetet, men har enligt Sveriges justitieminister Gunnar Strömmer (M) ”inte ens svarat”.

– Det är ett problem att de här kanalerna inte verkar vara intresserade av en seriös dialog vare sig med sina branschkollegor eller med politiska beslutsfattare eller våra myndigheter, säger Gunnar Strömmer.

To be continued…

Jag jobbar mest på min kammare, men ibland beträder jag människobyn på ett eller annat sätt. Under november fick jag möjlighet att besöka Internetdagarna 2024 – sedan Covid snyggt digital paketerat som ett contentpaket för den som vill lära sig mer om internet eller hänga med i de senaste heta frågorna.

I ett seminarium arrangerat av Unionen och ett annat av Paulina Modlitba (som skriver ett regelbundet och riktigt intressant nyhetsbrev, hon med!) fick jag göra inspel från min horisont ang hot och risker kring den skenande ”AI”-utvecklingen. Jag tycker verkligen det var superbra samtal, och för den som köpt biljett kan man se dem i efterhand.

Jag fick också äran att vara lite posterboy för Internetstiftelsens slutfilm, vilket förstås känns lika delar skämmigt och hedrande:

Vidare har jag också föreläst om ”AI” under rubriken ”Etik, Integritet och Demokrati” för 250 bibliotekarier från sex svenska regioner. Det var verkligen spännande, och när jag satt med i eftersnacket med en lite mindre grupp var det tydligt att man i biblioteksvärlden verkligen både är på hugget och samtidigt oroad.

Framförallt förstår jag det som att biblioteken på många sätt är ett slags sista samhällsutpost där medborgare kan få stöd med en uppsjö tjänster som man kan behöva hjälp med. Det är förstås inte meningen att biblioteken ska vara digitala supportcenter när folk behöver boka en betala sina räkningar eller boka en vårdcentralstid – men var går man annars när bankkontoren stänger kontanthanteringen och vården hänvisar patienter till 1177 utan att ta hänsyn till om folk verkligen vågar, vill eller kan hantera rätt komplexa digitala plattformar?

Jag har också fått väldigt mycket frågor om The Pirate Bay på senaste tiden. Den som vet den vet att jag var djupt engagerad i Piratbyrån när det begav sig på 00-talet. Ett av de sidoprojekt vi startade som en liten experimentell verkstad för oss och våra vänner var The Pirate Bay, som ju – vilket jag antar inte är okänt – exploderade och blev världens största fildelningssite.

Nu sänder SVT på Play spelserien om The Pirate Bay. Jag tycker generellt inte den är så dålig, det är ju en tydlig dramatisering. Den som var med på den tiden kan sitta och känna igen sig lite, och den som bara hört om fenomenet fildelning pga ung och/oskyldig kan lära sig en hel del. Några karaktärsmord hinner man däremot med vilket jag tycker är väldigt olyckligt och oproffsigt.

För egen del figurerar jag lite här och där genom serien, och är glad att jag fick en så himla snygg skådespelare att spela mig (och också med sådana här tidstypiskt karaktäristiska repliker):

Vill man läsa mer analyser från några av mina vänner som var med på den tiden och också syns mer i serien kan man med fördel läsa Rasmus Fleischer i Aftonbladet eller Flamman, eller lyssna på Peter Sunde i SR P1 Kultur. Även intervjun av dem båda i Torrentfreak är väldigt läsvärd.

I veckan som var reste jag till Berlin för konferensen SplinterCon. Det är en väldigt tekniskt fokuserad konferens som samlar det som brukar kallas ”researchers” – men där egentligen rätt få är akademiskt affilierade (även om även de finns, bland annat nederländska Critical Infrastructure Lab) utan man snarare ”researchar” tekniska system, plockar isär dem när de behövs och bygger nya när man stöter på problem. Det man egentligen gör är alltså att man hackar saker, i SplinterCons fall med fokus på censur och blockeringar av internet.

Några höjdpunkter tyckte jag själv var att höra mer om hur påtvingad SIM-kortsregistrering påverkar användare i mer repressiva miljöer. Registrering av SIM-kort är något som införts även i Sverige de senaste åren, då med argument kring (inte helt oväntat) vikten av att identifiera kontantkortsanvändare för att stävja den organiserade brottsligheten. Visst kan det vara ett tänkbart argument, men i andra länder används för att stävja nästan allt det vi tror att vi försvarar här i Sverige.

I forskning som vi på OTF finansierat kan vi dock läsa hur det påverkar användare i Kina. Där innebär den påtvingade registreringen med sina riktiga namn (dvs sitt elektroniska ID) att användare spåras vad de än gör på internet. Om man använder sig av appar som regeringen betraktar som tveksamma (exvis VPN-tjänster eller annat som kan erbjuda tillgång till ett fritt internet) så blir man utan pardon avstängd. Gör man något som verkar lite suspekt (exvis beställer taxi lite för ofta till samma adress eller kommunicerar orimligt mycket med någon som blivit flaggad i systemet) så får antingen man själv eller ens familj hembesök av säkerhetstjänsten som vill ”kolla läget”. Svenska politiker som föreslår att man ska behöva logga in till sociala medier med Bank-ID verkar helt missat vilken pandoras ask de gläntar på och den här helt absurda insändaren från ”bekymrad medborgare” orkar jag inte ens kommentera.

Men för att återknyta till SplinterCon så var just ovanstående grunden i ett så fint moment under konferensen. Jag hade ynnesten att lyssna in till ett samtal där experter som jobbar för att ta sig runt de här registreringskraven utbytte erfarenheter, tips och tricks.

Vi vet nämligen att diktatorer lär väldigt snabbt av varandra. Ett sådant exempel är när aktivister i Burma strax efter militärkuppen 2021 rapporterade att man noterat inkommande flyg direkt från städer i Kina där man vet att säkerhetstjänsten har sina högteknologiska verksamheter. Att rapporter därefter funnit att den burmesiska militärjuntan använder sig av kinesisk metod och infrastruktur för övervakning av sina egna medborgare är väl ingen direkt överraskning. Det är därför så oerhört viktigt att även hackers och välvilliga techies får möjlighet att lära av varandra – det är där många lösningar finns.

Att då som svensk få sitta med och höra erfarenheter från varför registrering av SIM-kort är dåligt och hur folk förlorar sina jobb för att deras helt normala internetanvändning kopplats till deras verkliga person kändes för mig oväntat stort.

Jag tyckte det var korkat när moralist-lobbyn lyckats få politiker att kräva Bank-ID för porr-siter. Mest kanske för att det känns helt orimligt att tvinga porrsugna användare att lämna ifrån sig in surfhistorik till ett privat företag (som Bank-ID alltså är), men också för att jag inte ens i min vildaste fantasi förstår hur det ska fungera. Den som någonsin sökt efter porr på internet vet hur många porr-siter det finns.

På samma sätt är det urbota korkat när man nu diskuterar en åldergräns på sociala medier. Vill vi verkligen åsiktsregistrera en hel befolkning och låta ett privat företag (som Bank-ID alltså är) att ha koll på vilka sidor vi väljer att besöka?

Jag började fnittra häromveckan när jag dessutom läste att en politiker, oklart vilken men det spelar ingen roll, på fullt allvar menade att ålderskontrollen inte skulle gälla vuxna – bara barn under femton år. Det krävs ju inte särskilt mycket eftertanke för att begripa att en sådan ålderskontroll skulle behöva ungefär som passfriheten i Schengen-området, där man ju visserligen som medborgare i ett medlemsland ska kunna resa utan pass men där man också med hjälp av ett pass måste kunna bevisa att man faktiskt hör hemma i Schengen.

I min värld finns det alldeles för många goda exempel på att användaridentifiering och -registrering är en typiskt dålig grej. Veckan i Berlin stärkte verkligen den positionen.

Jag fick en så himla fin shout-out i senaste utskicket av Deepeds nyhetsbrev, ”En handfull länkar”:

Jag hade för övrigt en idé om att veckans nyhetsbrev skulle i princip bara innehålla en länk till de Kaminskis senaste nyhetsbrev och så skulle jag reagera, iterera och tänka runt det. Så blev det inte. Men jag tycker det är värt att läsa: alla tre huvuddelar han skriver om är viktiga.

Men längre ner i Deeped nyhetsbrev fångar jag också upp en passage, där han noterar att vi som användare ofta oroar oss för fel saker när det gäller vår digitala integritet. Exempelvis, skriver Deeped, fastnar många fortfarande i antagandet att ”Facebook avlyssnar min telefon” (som alltså inte kunnat bevisas) medan vi missar att det finns FAKTISKT farliga digitala hot och risker som vi pratar alldeles för lite om. Deeped nämner bland annat Pegasus, som förstås spänner mina antenner (om det ens är ett uttryck) och gör att jag går igång.

Jag har skrivit om Pegasus flera gånger tidigare – bland annat i posten ”Ny Pegasus-explosion, återigen lite för nära”. Det är ett av de mest avancerade spionprogrammen tillgängliga på mer eller mindre öppen marknad (dvs, om man har råd) – som krängs främst till regeringar runt om i världen. Spionprogrammet används sedan för att övervaka och avlyssna politisk opposition, aktivister, granskande journalister och andra sk ”misshagliga element”.

(Public service-Marcin vill här flika in att det finns många andra spionprogram där ute också. Ett riktigt bra – dvs objektivt dåligt – exempel är Predator, som beskrivs på ett väldigt målande sätt i ett utomordentligt avsnitt av podden ”Darknet Diaries”.)

Och i takt med att spionprogrammen kryper närmare, såväl geografiskt (spionprogramsdetektiver som granskar spridningen hittar fynd i allt fler länder…) och socialt (…men också bland mer varierande nätverk av måltavlor), så krävs att fler får möjlighet att scanna sina datorer och mobiler för att förstå om deras data (och verksamhet!) är trygg och säker eller inte.

Det finns kommersiella bolag som har kapacitet att scanna efter spionprogram. Deeped nämner bland annat iVerify i sitt nyhetsbrev. De har en ”gratis-variant” som kan vara hjälpsam. Samtidigt skriver jag ”gratis-variant” lite ironiskt, eftersom det som är gratis är en scanning i månaden, via ett interface som inte är intuitivt och dessutom får man bara svar om man faktiskt är infekterad. De skriver dessutom i sin privacy policy att man via sina kakor sparar information om besökares enheter, inställningar och lite annat smått. Jag är inte imponerad.

Jag är ärligt talat tveksam till den typen av freemium-lösningar när det gäller potentiellt livsviktig cybersäkerhet. Särskilt när jag nyligen läste den här rapporten från kanadensiska spionprogramexperterna Citizen Lab, där de beskriver hur en rysk programmerare blivit intagen för ”samtal” med säkerhetstjänsten, blivit av med sin telefon och när den återlämnats funnit att det planterats spionprogramvara på den.

Nu kan man ju tycka att Ryssland är ett sär-case som inte berör en själv. Men samtidigt ska vi minnas att beslagtagande eller i varje fall kontroll av enheter är mer eller mindre rutin bland rättsvårdande myndigheter överlag numera, och i takt med att listan på länder där Pegasus och andra spionprogram upptäcks blir allt längre så tror jag att fler personer än ryska programmerare bör oroa sig för precis det här.

Jag var nyligen i kontakt med aktivister som efter en rätt ofarlig resa berättade att de i passkontrollen vid en mellanlandning i ett tredjeland blivit ombedda att lämna över sina telefoner för ”granskning” – och när de envisats med att vara närvarande vid granskningen så såg de hur mer avancerad utrustning snabbt plockades bort.

Själv ser jag just därför det som ett av mina allra viktigaste uppdrag just nu att se till att demokratisera möjligheten att undersöka enheter och mobiler för den här typen av spionprogram och sårbarheter. Citizen Lab som jag nämnde ovan tycker jag är jättebra, de samlar in data från aktivistnätverk runt om i världen (de har bland annat kollat mina enheter två gånger bara i år) och skickar sedan bland annat sina fynd till Apple och Google som använder informationen för att säkra säkerhetshål i sina operativsystem. Amnesty Internationals tech-avdelning har också i många år hjälpt mängder med aktivister med sitt verktyg ”Mobile Verification Tool” som den tekniskt intresserade kan installera för att därefter scanna enheter där man är. Vi körde MVT på min tidigare arbetsgivare Civil Rights Defenders under en period och jag tycker det fungerade bra.

Min projekt-bebis just nu (dvs ett projekt jag fått förmånen att ha under mina vingar) är något som kallas PiRogue Tool Suite. PTS byggs av ett team som kretsar kring den oerhört karismatiska franska hackern Esther Onfroy, och är intressant på flera sätt. Framförallt är det väldigt enkelt att installera. JAG lyckades installera det på en Raspberry Pi som bröllopspresent till en nördvän i somras – vilket alltså gav henom en egen liten forensikstation i miniformat för under en tusenlapp. Det är också väldigt smidigt kopplat till ett systematik-backend kallat Collander där man ihop med andra kan kategorisera och analysera de hot man eventuellt hittar när man använt PTS.

Men en annan viktig fördel med PTS – där jag själv tycker att man bräcker både aktivistorienterade och kommersiella verktyg – är att man via verktygen också kan analysera avvikande datatrafik från enheterna man granskar. Många appar vi använder är kanske inte defacto /spionprogram/ men de /spionerar/ fortfarande på oss, vilket jag ju nämnde senaste i förra nyhetsbrevet. Att veta vilken data apparna samlar in och var den skickas borde vara viktigare än det ofta kan upplevas som.

Esther och PiRogue samarbetar därför sedan några år med dataskyddsorganisationer (och i vissa fall -myndigheter!) för att granska hur användardata läcks och utnyttjas. Exempel på sådana fynd kan läsas om i en rapport från dataskyddsorganisationen NYOB, där de beskriver hur data från flera i Frankrike vanliga konsumentappar (bland annat en mäklarapp och en träningsapp) utan att meddela användare samlas in och säljs vidare till datahälare som gör storkosing på vår privata information.

Nåväl, jag kommer säkerligen få anledning att återkomma till temat spionprogram – men glöm inte att även rekorderliga medborgare som du och jag kan ha något att värna, helt utan att ha orent mjöl i sin digitala påse.

Sedan sist har jag rest för mycket och därefter försökt att inte resa så mycket. Att kunna reglera mina dagar tycker jag känns väldigt viktigt, och då försvinner jag ibland in i ett slags digital tystnad.

Känslan av att inte bidra så mycket på internet tycker jag är extra intressant just nu – eftersom det i mina kretsar pratas om (ännu) en exodus från det som tidigare hette Twitter och sedan Elon Musk köpte upp det bytt namn till X. 

Ett rätt intressant meningsutbyte mellan mediepersonligheterna Brit Stakston och Emanuel Karlsten ägde rum i TV4 nyligen. Brit utvecklade också sin uppfriskande kritiska hållning i Dagens Industri där hon förklarar att medier och folkvalda ska undvika den numera toxiska plattformen, medan Emanuel är konträr och i TV4 säger att han minsann ska stanna kvar.

Själv har jag valt att låta mitt konto ligga i träda – dessutom med det illustrativa sista inlägget där jag frågar efter tips inför lokala utekvällar.

För den nyfikne kan jag meddela att jag fick bättre tips på Reddit. Huvudpoängen är dock att jag verkligen tycker man ska tänka till vilka plattformar man bidrar till genom att vara aktiv deltagare.

Själv väljer jag att tills vidare vara kvar på X. Det finns ett väldigt enkelt skäl – X är som många andra plattformar väldigt skiftande i sin karaktär beroende på var man befinner sig. I vissa länder är X fortsatt en viktig källa till nätverk och mobilisering, och mina globala aktivistnätverk har inte lyckats hitta någon riktigt bra ersättare. Därför är jag fortfarande kvar där för att kika in i vad som händer och för att emellanåt bli kontaktad av vänner och bekanta som inte vet hur man annars får tag på mig.

Numera brukar jag snabbt skyffla in mina återkommande kontakter till Signal istället så vi kan fortsätta prata ostört – men mitt behov att finnas tillgänglig på X har tyvärr inte helt försvunnit. Med det sagt tycker jag det är fullkomligt absurt att vi har folkvalda politiker från alla partier som upprätthåller en chimär av megafonsamtal på X, där den enda publiken är andra politiker, journalister (som gissningsvis får en ÄNNU mer vrickad bild av det offentliga samtalet) och ilskna mänskliga eller automatiserade botar.

Diskussionen i TV4 tycker jag är intressant eftersom den avspeglar ett upplevt behov av att hitta ”nästa X” – som att vi som internetanvändare måste samlas på ett och samma ställe. Jag tror det är fel.

Lite oväntat brukar jag ofta söka upp en artikel av Fredrik Wass, där han beskriver döden för de stora svenska communitysajterna. Det är inte bara av självförstärkande skäl (jag intervjuas i artikeln), utan snarare för att den påminner om hur det svenska internetet såg ut innan Facebook gjorde sitt intåg.

Kanske kommer flera av nyhetsbrevets läsare också ihåg när nördkidsen samlades på Hamsterpaj, emorockarna på Skunk, de coola festkidsen på Playahead och de som var gay på Sylvester. Veganerna samlades på Gröna Chatten, unga föräldrar på Familjeliv och de som idag hänger på Flashback flockades på…. Flashback. Jag tyckte det var roliga tider, eftersom det var tydligare att samlingspunkterna var intressestyrda. De digitala monoliterna som Facebook och Twitter kommit att bli uppskattar jag inte alls lika mycket.

Hur vi ska göra nu när X imploderat till en digital kloak vet jag inte riktigt. Själv har jag dock märkt att jag de senaste åren börjar fragmentera mig själv alltmer. Jag använder Facebook som ett slags digital telefonbok (inkl Gula Sidorna med grannsamverkan- och loppis-grupper), LinkedIn för att hålla koll på min professionella profil, Mastodon för mer nördiga spaningar och Threads för rent trams. Jag postar ”roliga” bilder på Instagram och har precis börjat nosa på Bluesky. Mitt sociala behov får jag dock främst utlopp för i privata meddelandetjänster.

Vi människor är ofta flockdjur, och att vi är det även på internet förvånar nog ingen. Jag tror det är bra att vi mer eller mindre tvingas se oss omkring emellanåt, men jag hoppas att ingen känner sig särskilt stressad över var vi ska ta vägen.

Det bästa stället är inte där du har bäst reach – det är där du har dina vänner.

Jag har skrivit om handel med persondata tidigare. Bland annat har jag fokuserat på riskerna kring detta i mitt kapitel i boken ”AI & makten över besluten” (som jag delar ett exklusivt utdrag ur i ett tidigare nyhetsbrev), där jag lyfter att det faktum att läckor av personlig data varit en överhängande orosmoln även innan intåget av ”AI” .

Ett av de mest upprörande exemplen som jag ofta brukar ta upp eftersom det ligger så nära så många är hur data från ”femtech”-appar, exempelvis sådana som saluförs för att mäta kvinnors menscykler, krängs som om det inte fanns någon morgondag.

Tyvärr finns det fler goda exempel, och jag misstänker att inlägg som detta som varnar för den kommersiella handeln med vår persondata kommer vara återkommande för en oöverskådningsbar framtid.

Till exempel snubblade jag över det här inlägget som den rättvisefokuserade integritetsivraren Esra’a Al Shafei skrev på Mastodon. Esra’a påpekar att den senast blommande Twitter-klonen, Bluesky (som många användare verkar flytta till nu när X (tidigare Twitter) blivit en högerradikal propagandamaskin) tagit in riskkapital från investerare som också satsat stora pengar i företag kopplade till den ohejdade handeln med persondata.

Företaget Esra’a syftar på är X-Mode, ett företag som gjort sig känt för att helt utan spärrar köpa, sälja, kränga känslig användardata. Man har gjort det till den milda grad att både Google och Apple förbjudit vissa av företagets egna appar. Tyvärr hindrar det inte andra appar att sälja sin data till X-Mode och andra liknande datahamstrande parasiter. Enligt sin egen reklam, som snyggt presenteras av The Markup i den här artikeln från 2021, har X-Mode data på 25% av den amerikanska vuxna befolkningen, medan en annan aktör – Mobilewalla – skryter om att de har data från över 40 länder, över 1,9 miljarder enheter, 50 miljarder mobilsignaler (positionsbestämningar) dagligen och över fem års insamlad data. Häpnadsväckande måste jag säga!

X-Mode har i perioder gjort inköp av data från samtidigt lustiga och skrämmande håll. En av deras viktiga källor till data var länge den omåttligt populära appen Life360, som marknadsförs som en säkerhetsapp för familjer. Den är snarlik Apples egen ”Hitta (vänner)” men fungerar över olika operativsystem och plattformar vilket gör den välspridd. Men X-Mode har också gjort mer… tematiska köp. För något år sedan rapporterade exempelvis Motherboard om att X-Mode köpt data från ett helt kluster av muslimska böneappar. Data från appar from ”Muslim Pro”, ”Prayer Times” och ”Qibla Compass” köptes och organiserades i X-Modes system.

Nu lever vi ju i en data-kapitalistisk era, så ovanstående är kanske inte överraskande. Men är det inte lite olustigt när X-Mode samtidigt också upptäckts sälja data till företag i det amerikanska militärindustriella komplexet?

Jag vet inte vilken datamånglare det handlar om, men det dök också nyligen upp ett annat talande exempel där den amerikanska armén själva hamnat i hetluften. Tydligen finns det en samling på ungefär 3 miljarder koordinater insamlade från mobiltelefoners platstjänster och lokaliseringsdata – där det unika för den här samlingen är att man i den kan spåra armépersonal på en oerhört detaljerade nivå.

Wired rapporterar att man i datan kan spåra militär och underrättelsepersonal som varit placerad i Tyskland till och från hemliga operationer, till träningsläger där Ukrainska soldater utbildats – och till och med till välkända bordeller.

Det är verkligen som en flashback till 2018 när träningsappen Strava avslöjade hemliga militärbaser eftersom soldater motionerat och lagt upp sina träningsrundor till allmän beskådan. Då handlade det visserligen mer om brist på bra säkerhetsrutiner och så kallad ”op-sec”, men problemet är detsamma eller i varje fall snarlikt.

Våra enheter samlar in mer data om oss än vad vi vet och troligtvis mer än vad vi vill veta – och det är därför helt avgörande att vi försöker navigera vad som samlas in, vad som säljs vidare, till vem – och hur det används.

Uppmärksamma läsare noterar att jag börjat sätta ”AI” inom citationstecken när lusten faller på. Jag gör det efter att jag sett att Per Axbom, som jag tycker navigerar diskussionen väl, börjat göra detsamma. Jag upplever precis som Per att ”AI” används för att beskriva både det ena och det andra på ett sätt som inte är med verkligheten överensstämmande.

Per skriver att ”är ett intetsägande uttryck som innefattar allt och inget, och nu mest används för att sälja en vision om maskiner som ännu inte existerar. Varje gång jag repeterar ordet så ger jag det legitimitet, vilket gör lite ont.”

Och jag håller med. Jag har varit med så länge att jag sett ett antal digitala buzzwords komma och antingen gå – eller förändras. När jag jobbade på biståndsmyndigheten Sida var mitt uppdrag bland annat att hjälpa verksamheten att navigera inkommande projektförslag och träffa aktörer som ville komma åt biståndsmedel för att göra världen lite bättre. Gott så, men tyvärr gick en stor del av tiden åt att spräcka buzzword-ballonger och säga nej till projekt som medelst animerade powerpoints och fräsiga projektplaner försökte sälja en sminkad gris.

Bland termerna som fick. mig att se halv-rött och ställa jobbiga frågor fanns:

• ”Big data”
• ”Open data”
• ”Digital platform”
• ”Blockchain”
• ”Digitalization”
• ”Innovation”
• osv…

Till detta kan jag nu lägga ”AI” – en term som beskriver allt och inget.

Visst finns det lösningar för generativ AI som upplevs väldigt intelligenta eller maskininlärning som kan replikera mänskligt arbete på ett sätt som är många gånger mer effektivt än människor själva kan. Det finns också väldigt avancerade algoritmiska system som kan hjälpa människor att antingen bli smartare eller mer förvirrade, och det finns helt klart teknologier jag inte förstår men som på sikt säkert kan bli riktigt smarta.

Överlag är dock ”AI” en alldeles för grund beskrivning som inte gör oss någon tjänst att använda. Snarare grumlar det diskussionerna vi egentligen behöver ha – exempelvis vem som har makten över tekniken (oavsett teknologi!) och hur vi alla påverkas.

För att citera Per: ”Jag tror en bevingad fe dör varje gång någon säger “AI” utan ironi.  😉”.