Jag är långt ifrån någon expert på EU-lagstiftning, men jag brukar försöka hänga med i saker som jag tror berör mig och det jag gör. En sådan spännande utveckling är hur EU:s ”Digital Markets Act” (DMA) ifrågasatt Apples monopol på Appstore till sina plattformar, eftersom det ansetts vara marknadsstörande konkurrens.
Att Apple har sin Appstore och Google sin Play Store tycker jag generellt är en rätt bra grej ur användarsynvinkel. Det innebär att vi som användare borde kunna vara säkra på att appar vi laddar ner är godkända av Apple och Google, vilket i sin tur innebär att vi förhoppningsvis är säkra för olika typer av skadlig programvara. Nu är det inte riktigt så enkelt dock.
Häromdagen ville ett av mina barn visa sin senast nedladdade app, den erbjöd honom möjligheten att helt skapa nya utseenden och teman till telefonen. Skitfränt tyckte han och visade sitt riktigt snitsiga tema, men när han ville fixa samma sak på min telefon visade det sig att man för att kunna göra detta (med hjälp av en av Apple godkänd app) var tvungen att installera en ”konfigurationsprofil”.
Det är en funktion i iOS som erbjuder användaren att kringgå standard-funktioner i iOS. Bra om man ska installera en (betrodd!) VPN, mindre bra om man vill göra en kosmetisk ändring och därmed inte riktigt har koll på vad konfigurationsprofilen egentligen gör med telefonen.
Det blev inget ansiktslyft för min telefon och inte heller för barnet, vilket inte direkt gav mig medalj för årets förälder – men hey, säkerheten framför allt.
En annan utmaning är att det i de godkända app-butikerna också finns massa högst tveksamma appar. Särskilt tänker jag på appar som ber om mer rättigheter till telefonens innersta än som egentligen är nödvändigt. Både Apple och Google har sedan en lång tid tillbaka börjat vara väldigt transparenta kring detta, vilket gör att man som användare kan få upp frågan ”Vill du ge [appens namn] tillgång till [kontakter/bilder/position” eller något liknande. Det är superbra, men har man en gång råkat säga ja kan det vara svårt att minnas att man också kan återkalla rättigheterna.
Från mitt professionella perspektiv tycker jag att monopolet kring app-butiker utgjort en rejäl utmaning. Det har tyvärr medfört att Apple och Google fått ta defacto-ansvaret för vilka appar som tillåts på olika håll i världen. Under en glad period för tio-femton år sedan var det här inte dåligt, eftersom tech-företagen då hade en uttalad policy att främja yttrandefrihet lite mer än världens skurkstater – men med tiden har företag efter företag börjat fokusera på att säkerställa marknadsvinster snarare än fina ord om rättigheter och sånt.
Det finns många exempel på ovanstående men jag tror det för egen del blev tydligt när Twitters svar på att ha blivit blockerat i Turkiet pga påstådd ärekränkning av den turkiska presidenten Erdogan var att… blockera de användare som kallat sin president korrupt och spridit länkar till läckor som bevisade detta.
I Apples fall har man generellt hållt lite högre principiell flagg. Kanske beror detta på den absoluta marknadsdominansen på smartphone-marknaden. Men på senaste tiden har man kunnat se att principerna vacklat. I Ryssland har Apple efter påtryckningar från myndigheter exempelvis börjat göra det omöjligt för ryska användare att ladda ner ett antal riktigt bra VPN-klienter. Eftersom ett av få bra sätt att kunna ta sig förbi den ryska nät-censuren (som jag beskrev i en nylig spaning) är just bra och betrodda VPN-er blir det här snabbt ett problem även ur rättighetsperspektiv.
För Android-användare har det här inte tidigare varit ett enormt problem, även om det inneburit lite användarvänlighetsutmaningar. Google släppte, vad jag förstår som en del av licens-tänkandet kring operativsystemet Android, tidigt fram alternativa app-butiker och den jag gillar mest (inte bara för att vi betalar för den) – F-Droid – ger användare möjlighet att ladda ner sådant som inte är officiellt tillåtet i deras geografi. Ett slags subversiv side-loading kan man säga.
DMA som jag inledningsvis nämnde är ett lagpaket som bland annat medfört att EU vill öka konkurrensen på den europeiska digitala marknaden. En del av det är alltså att man tvingat Apple att göra som Google, öppna upp möjligheten för alternativa app-butiker att låta användare installera appar som inte passerat Apples tekniska (och politiska) granskning.
En sådan lite lustig alternativ ”Appstore” är uppstickaren AltStore, som vi nu börjat labba lite mer. Tanken är att utvecklare kan skapa egna lokala distributionstjänster inom AltStore, och bland annat håller nu våra VPN-nätverk på att undersöka om det här är en lösning som duger när Apple sviker.
Själv gjorde jag när jag först testade AltStore det som nog vilken rimlig person som helst skulle gjort – jag laddade ner en emulator till Super Nintendo och körde några vändor Super MarioKart (som min hjärna registrerat muskelminnen för).
Nu gäller ju DMA enbart i EU, och möjligheten till side loading är i övrigt strikt begränsad inom Apples ekosystem. Men kanske är det ändå en möjlighet till ljus i tunneln?
Ju mer makt de tekniska plattformarna får över vår livsvärld, desto viktigare är det att förstå hur man kan kringgå dem.