Mycket har skrivits om Metas tvärvändning vad gäller faktagranskning och community-policies. Man säger nu plötsligt att ”more speech” ger ”fewer mistakes”. Jag kommenterade tidigt det här i tidningen Journalisten, men formatet gör inte riktigt problemet rättvisa.
För mer utförlig läsning rekommenderar jag istället Deepeds kommentarer kring detta, som jag tycker landar riktigt bra. Även Brit Stakstons text hos BlankSpot är spot (!) on – man vill kanske lätt förledas att tro att det här är ett politiskt skifte, men jag vidhåller (liksom jag läser Brit) tills motsatsen bevisats att det är strikt affärsmässigt. För att inte drabbas negativt rent ekonomiskt när de politiska vindarna vänder måste man städa upp språkbruket därefter.
Jag har en lite lustig relation till Meta. Dels har jag under i varje fall tio års tid – kanske snart femton – arbetat med att få Meta att bli bättre på att skydda diskriminerade och utsatta grupper. Dels har jag (full disclaimer) under ett antal år arbetat för Metas pengar för att skydda utsatta försvarare av mänskliga rättigheter. Allt detta trots att både jag, aktivisterna jag arbetat med och Meta känt till att Meta medverkat till såväl fängslanden som folkmord och annat skit.
Jag minns när jag arbetade för biståndsmyndigheten Sida. Året måste varit omkring 2014, kanske 2015. Flera av Sidas partnerorganisationer var djupt involverade i att få Facebook (nuvarande Meta) att mjuka upp sin ”real name policy”, om det är någon som minns den.
Bakgrunden var att Facebook i ett led att försöka minska identitetsstölder på sina plattformar infört en policy att användare måste använda sina juridiska namn på Facebook. Mitt minne säger mig att man från företagets sida hade velat ge sig in i marknaden om digitala ID:n i länder där staten inte riktigt hunnit med. Eftersom Facebook då var världens med spridda digitala plattform kunde man, om man lyckats, varit först med att erbjuda sina användare en tillförlitlig global identitet.
Det slog dock fel på väldigt många sätt. Ett problem var förstås frågan om hur man skulle verifiera de digitala identiteternas äkthet, men ett annat problem var att användare (av många olika anledningar) envisades med att använda påhittade eller tagna namn.
En grupp som använt Facebook som en säkerhetsventil var transpersoner. I många länder runt om i världen är transpersoner oerhört utsatta, och kan inte aktivt leva ut sin verkliga identitet. Internet blev för många en tillflyktsort där man kunde vara den man ville vara (eller egentligen var), där man kunde få använda ett namn med annan köns-kategorisering än den man hade i passet och där man därigenom kunde skapa sig ett sammanhang som inte gick någon annanstans.
Facebooks real name policy gjorde detta oerhört komplicerat. Otaliga var transpersonerna som stängts av från plattformen eftersom de ”hittat på” sitt tagna namn. Därför ville organisationer som arbetade med mänskliga rättigheter och transrättigheter få Facebook att sluta vara överdrivet rigida kring detta, i ett försök att återta den plattform som medfört fri- och rättigheter åt så många. Man lyckades också med det, och fick Facebook att tillåta olika typer av äkthets-verifiering (för att på så sätt fortfarande skydda användare från spam-konton och falska identiteter).
När jag samtalade med representanter för Facebook då, 2015, fick jag inte sällan yttrandefrihets-plattityder kastade i ansiktet på mig. Min favorit (obs ironi) var ”hate speech can only be fought with more speech” som yttrandefrihets-extremister så ofta säger. Och även det säger nu också Mark Zuckerberg i sitt senaste uttalande när han strax efter nyår meddelade att man kommer börja lätta på både faktagranskning och community guidelines.
Zuckerberg säger i sitt uttalande att man ska ”återgå till Metas rötter” (vilket är sant) och därför erbjuda ”fler nyanser av sanningen” (vilket är aburt) för att inte ”tysta viktiga röster” (vilket i sammanhanget är helt tvärtom-språk).
Det man verkligen verkar ha gjort är att man redan första dagen tog bort möjligheten att välja trans- och ickebinära Messengerteman, man har öppnat upp reglerna för vad som tillåts skrivas för att möjliggöra exvis hatspråk mot transpersoner och andra utsatta grupper och man har dessutom rensat sin webb på information om interna transpositiva och andra jämställdhetsorienterade initiativ (den illustrativt nog trasiga länken leder till Facebooks tidigare ställningstaganden kring stöd till transpersoner).
Från att varit en inkluderande plattform som välkomnat rätten att på lika villkor vara och leva som olika har man snabbt ramlat ner i ett radikaliserande kaninhål – särskilt när det kombineras med att man kommer ”fylla ut” användare flöden med AI-genererat innehåll för att skapa ökat intresse och engagemang. Det är nog dags att sätta på säkerhetsbältet och se Facebook rusa mot botten i en accelererad enshittification.
Min vän Dia Kayyali har länge varit engagerad i de här frågorna, inte minst genom sitt arbete med Metas insynsråd Oversight Board. Hen skriver i en riktigt lång och matig text där delen om policy-förändringarna egentligen är mest relevant:
Notably, the policy will now allow calls for exclusion and ”insulting language” towards trans people, women, and immigrants. This line demonstrates the length to which this allowance goes: ”We do allow allegations of mental illness or abnormality when based on gender or sexual orientation.” The policy now also specifically allows users to spread claims that vulnerable groups purposefully spread Covid and removed prohibitions against calling women property and non-binary people ”it.”
Nu måste jag säga att Metas modereringssystem ofta beter sig väldigt lustigt. Jag är säkert inte ensam om att ha fått poster borttagna av väldigt oklara anledningar, samtidigt som jag anmält helt absurda inlägg bara för att få höra att de ”inte bryter mot Metas grannskapsprinciper”.
Men det är ändå fascinerande hur snabbt saker vänder ibland. När Elon Musk köpte Twitter så var det första han gjorde att stänga ner det insynsråd jag var med i och därefter gå vidare med att sparka hela avdelningen för ”Trust and Safety”. Personalen som arbetade med mänskliga rättigheter och community engagement fick höra av de var en tärande kostnad och sades upp de med.
Låt oss hoppas att det inte går lika snabbt utför för Meta, som det gjorde för X. Meta har en mer blandad produktportfölj och fler personer är beroende av Metas lösningar till vardags.
Men visst är det ändå oroväckande när ett företag så snabbt devalverar sina prioriteringar kring inkludering, allas lika värde och skydd av utsatta grupper till principer som nu säger att det är fritt fram att hävda att transsexualitet är en sjukdom, eller att kvinnor som blir våldtagna får skylla sig själva.