När vi flyttade ut från stan blev jag så förundrad över hur alla jag mötte på byn, i lokala affären eller vid kanalpromenaden alltid såg glada ut och sa hej hej. ”Inte känner jag dem?” tänkte jag, skojade om min ansiktsblindhet och lallade glatt vidare.
Men för ett drygt år sedan flyttade vi från centrala byn (om det ens är ett koncept) till en mindre gatan i utkanten av samhället. Plötsligt sa verkligen alla omkring mig hej hej. Och tydligen förväntades jag vinka och visualisera hej hej när jag mötte grannarna i bilen? Helt sjukt.
Min svärfar skrockade lite och förklarade att det är ”så man gör”. Plötsligt föll poletten ner. Nu säger jag – seriöst fortfarande lika ansiktsblind – hej hej så snart jag möter någon jag tror mig kunna härleda till en social interaktion på byn, och genast är tillvaron både trevligare och roligare.
Hej hej!