🚢 Iran och Metas glasögon

Välkommen till De Kaminski Digital, mitt nyhetsbrev med ambitionen att fördjupa samtalet om IT-politik och bidra med en internationell utblick till diskussionen i skärningen av teknik och mänskliga rättigheter.

I det här nyhetsbrevet kan du läsa:

Träffa mig på Säkerhetskryssningen 2026
Metas glasögon läcker privat data
Så stänger Iran ner internet

Vill man följa mig på sociala medier kan man med fördel göra det på Threads, Instagram eller Mastodon (jag postar dock mest trams). För jobb-kontakter finns jag också på LinkedIn.

Känner du någon som du tror skulle uppskatta det här nyhetsbrevet? Tipsa dem om att registrera sig på www.dekaminski.se!

Träffa mig på Säkerhetskryssningen 2026

En väldigt festlig konferens som i år äger rum för tjugonde gången är Dataföreningens Säkerhetskryssning. Under två hela dygn tuffar en stor del av informationssäkerhetssverige runt på Östersjön för att delta i seminarier och workshop.

I år är jag en av föreläsarna! Under rubriken "När Internet stängs ner - erfarenheter från Iran och Ryssland (och varför även vi borde bry oss)" berättar jag mer om det här årets internetnedstängningar runt om i världen och vad vi i Sverige kan behöva lära för att säkra upp vår egen internet-infrastruktur.

Runt om i världen ökar intresset från repressiva stater att kontrollera internet. Vi har länge hört talas om den kinesiska brandväggen ("The Great Firewall of China"), men samtidigt har Iran effektivt byggt upp ett nationellt "intranät" och Ryssland under de senaste åren kraftsamlat för att få färdigt det man kallar "RUnet" - ett eget internet som man kan koppla bort från omvärlden.
Under den här föreläsningen går Marcin igenom likheter och skillnader mellan de olika metoder som används för att antingen stänga ner ett lands internet helt eller stänga ute användare från det globala internetet. Med sin långa erfarenhet av praktiskt arbete på området kommer Marcin ge en unik inblick i de strategier repressiva länder använder sig av - men också fokusera på lösningar för att ta sig förbi censur och nedstängningar av nätet. Dessutom - varför är det här relevant även för svenska aktörer?

Nu förändras ju omvärlden snabbt, och jag misstänker att det kommer finnas än mer att prata om i höst. Men jag ser verkligen fram emot Säkerhetskryssningen! Om du ska med på kryss får du gärna höra av dig.

Läs mer

Metas glasögon läcker privat data

För någon månad sedan släppte SvD/GP ett antal oerhört spännande artiklar där bland annat Julia Lindblom, som tidigare avslöjat arbetsvillkoren för både "sista milen"-distributörer och Amazon-arbetare, ihop med kollegor både i Sverige och Kenya grävt sig ner i hur Meta egentligen hanterar datan som samlas in via deras RayBan-glasögon.

"VARDAGSRUM OCH NAKNA KROPPAR - VI SER ALLT" är den talande citat-rubriken i den nya granskningens första artikel. I den rafflande artikeln beskriver man hur det vi konsumenter ofta förleds att tro är "smarta glasögon" som är "AI-powered" egentligen på alla väsentliga sätt tränas av riktiga människor som i ett slags digitala sweatshops sitter och lär Metas programvara vilken typ av data som faktiskt samlas in.

Visst, är spexigt att ha kameror inbyggda i glasögonen, men det är ständigt uppkopplade pryttlar som hela tiden skickar information för granskning till Metas datacenter. Antingen till upplärda AI-motorer, eller i de fall där informationen är komplex till människor som sitter och pekar/klickar för att träna motorerna. De får se sådant som användare spelar in. Från när folk traskar runt på gator och torg, till när de går på toaletten eller när de befinner sig i än mer privata situationer.

Data-annoterare, som yrkeskategorin kallas, är de gig-workers som jobbar på osäkra anställningar, för låga löner och med oerhört påfrestande arbetsuppgifter. SvD/GP-artiklarna har granskat arbetsförhållandena på ett av världens största företag för annoteringstjänster.

Annoterarnas uppdrag är att beskriva för AI vad glasögonen ser. Ibland kan det vara att tillräckligt många gånger särskilja en hund från en bil, för att till slut lära AI vad som är vad. Men det kanske också handla om rena modereringstjänster, där man hjälper Meta att gömma undan våldsamt material. Det innebär att människor dag och ut och dag in sitter och ser människor skadas och lemlästas för att lära AI vilket innehåll som framöver ska sorteras bort.

Enligt artikeln menar Meta att man avslutat sitt modereringssamarbete med just det här företaget, men en av de anställda citeras och beskriver att våldsamt material fortfarande förekommer - nu via glasögonen Meta säljer i samarbete med RayBan;

"Bilderna var ofta på nära håll ... många föreställde vita personer i badkar eller sängar ...ibland handlade det om självmord ... uppgiften var att märka 'blod', 'sår', 'person' och så vidare."

Det här är egentligen inget nytt. Fenomenet "Ghost Workers" har fladdrat förbi i snart tio år, och till och med blivit film. Bäst beskrivet är det i boken av Mary L. Gray och Siddharth Suri, där begreppet först myntades.

Att vår snabba digitalisering bygger på mänskligt arbete kanske inte är så konstigt. Men att många av de tjänster som hävdas vara automagiska egentligen inte skulle kunna existera utan direkt mänsklig inblandning kanske är nytt. Jag blir ofta fnissig när jag tänker på den här artikeln som beskriver hur företag för självköra robo-taxis anställer 1,5 personer per taxi för att säkerställa att tjänsten fungerar som den är tänkt.

Nåväl, glasögonen som SvD/GP granskat säljs i Sverige via flera stora optikerkedjor och det som faktiskt förvånar mig är att säljarna som SvD/GP intervjuat försöker hävda att allt är tryggt och säkert. "Ingenting delas med Meta" och "allting stannar lokalt i appen" säger säljarna glatt. Samtidigt som SvD/GP prövar att installera glasögonen utan att godkänna delning av data med Meta och märker att det de facto gör de smarta glasögonen dumma. Utan datadelning - ingen AI, riktigt classy.

Per Axbom skriver också om den här granskningen, som vanligt klokt. "Vem behöver spioner, bulvaner och hejdukar när privata medborgare kan göra jobbet gratis", frågar han sig bland annat. Frågan är förstås retorisk. Nätet svämmar redan över av filmer där allt möjligt spelas in genom någons glasögon.

Själv har jag hunnit se våld, nazistprovokationer och något som verkligen kommit att störa mig - påträngande raggningsförsök av mer eller mindre sexualiserat slag. SvD/GP skriver om idrottaren Maja Åskag som råkat ut för en smygfilmning som sedan blivit viral. Signe Krantz skriver i ETC om smygfilmning i baren. Och CNN skriver om hur det blivit trendigt bland "manfluencers" att visa hur man mest effektivt skapar content av vad som tros vara raggningsförsök men som övergår till mobbnings-tv.

Wired myntade i förra veckan begreppet "The Ray-Ban Meta Creep" och beskriver hur det blivit ett internationellt fenomen att smyga sig på offer som man utan samtycke gör till sexualiserad underhållning.

Och ja, allt skickas till Kenya för annotering.

Läs mer

Så stänger Iran ner internet

Irans "nedstängning av internet" under protesterna som började strax innan nyår 2025 och kulminerade tidigt i januari 2026 kom att gå till historien. Aldrig tidigare hade det iranska "intranätet" varit bortkopplat från det globala internetet så länge, så effektivt och med så ödesdigra konsekvenser. Exakt hur många personer som dödats i protester är oklart, men det går att anta att tusentals människor mist livet som resultat av regimens våld mot sina egna medborgare.

Jag skriver "nedstängning av internet" och "intranätet" inom citationstecken, medveten om att det kan missförstås. Häromveckan fick jag möjlighet att prata om just det här på P1 Morgon, i en intervju jag själv tycker blev rätt bra. Här kan man lyssna på hela inslaget:

Men låt mig förklara även här, och försöka utveckla resonemangen något.

Ofta brukar det talas om att "internet stängts ned". Det har kommit att bli ett slags mantra, påhejat inte minst av den internationella kampanjen #Keepiton som under många år kommit att dominera diskursen kring internetnedstängningar och också med tiden kommit att vidga man egentligen räknar som en nedstängning av internet. Skrapar man lite på ytan så blir det snabbt med komplext, och jag tycker det är lite onyanserat att hävda att allt från riktad censur av särskilt innehåll och blockering av vissa sociala medier till rättsliga påtryckningar mot internetleverantörer eller nedstängning av nationella gateways är samma sak. Iran är ett bra case där en djupare analys också direkt medför en bättre förståelse för vad som egentligen sker när man inte kan ansluta in (om man är utanför landet) eller ut (om man är inom landets gränser) exakt som man förväntat sig.

Irans hantering internet har tidigare ofta kallats för filternet, helt enkelt för att landets telekommyndigheter gjort det till ett avancerat hantverk att filtrera olika typer av innehåll på olika nivåer i den tekniska näringkedjan. Lite förenklat kan man betrakta det som blockering på tre olika nivåer; DNS, DPI och throttling. De tre nivåerna överlappar inte varandra linjärt (det är alltså inte _först_ det ena och _sedan_ det andra) utan det är snarare ett slags venndiagram med överlapp åt alla håll:

DNS-nivån är den mest rudimentära blockeringen där man helt enkelt tar bort hänvisningarna till sidor på internet så att domännamn inte längre pekar mot de IP-adresser eller servrar som det är tänkt. Domännamnsystemet (DNS) görs helt enkelt trasigt. Det går då till exempel inte att surfa som man planerat, eftersom hemsidorna inte går att nå. Det är ofta det som skett i bakgrunden när man läser att "X är blockerat i landet".

DPI-nivån är betydligt mer granulär. Det är då särskild information blockeras baserat på innehåll, genom att man på djup infrastrukturnivå inspekterar varje datapaket - deep packet inspection - och sorterar ut vilken typ av information man vill tillåta eller inte. Man kanske inte vill att säkra VPN-anslutningar ska få förekomma, eller man vill undvika att medborgare chattar krypterat. Då är det möjligt att helt enkelt dirigera de anslutningarna till intet.

Throttling är när man medvetet skruvar ner hastigheten på trafik till kända tjänster och webbplatser, för att göra internet i praktiken obrukbart. Ibland laddas inte bilder ner som de ska, ibland får man konstiga felmeddelanden. Internet känns trasigt och inte alls roligt att använda. Hur mycket man saktar ner internet beror på dagsform, och

Venndiagrammet tycker jag är en hjälpsam modell, även om det troligtvis finns fler överlappande cirklar än tre. Genom att man kan skruva upp eller ner de olika censurteknikerna bildas olika slags överlapp - som gör att det är väldigt svårt för en vanlig internetanvändare att förstå om det är fel på deras mobil, på uppkopplingen, om staten vill dölja något eller om det är "fel på internet".

För den som "bara" vill surfa lite Netflix, googla recept eller få tag på sin farbror som bor utanför stan kan felen upplevas på samma sätt. Man kommer helt enkelt inte fram.

Och ja, det ovanstående är ju i något slags normalläge. När det blossat upp protester eller missnöje - eller rent utav krig - då har Iran ofta kopplat bort i stort sett hela den tekniska infrastrukturen från det globala internet.

Det är verkligen solklart. När protesterna i början av januari blev regimen övermäktiga så började man först dra ner möjligheten att ansluta ut från landet, innan man natten mot den nionde januari helt ryckte ut sladden. Tio, tolv dagar senare började internet åter kopplas på. Troligtvis som resultat av kombinationen att protesterna slagits ner och kostnaden för att hålla landet bortkopplat kommit att öka.

Det är ett slags nationalsport i Iran, som - för att citera mig själv - "kommit att bli världsbäst på att göra internet dåligt". Genom att trötta ut användare så vill man minska viljan att ansluta till det globala internetet med all dess fria information.

Läs mer

Avregistrera | Hantera din prenumeration
nyhetsbrev från: marcin@dekaminski.se - antal prenumeranter: 296