Den luriga EU-politiken, om Smile 29 och nätaktivism

(Något jag lovade mig själv när jag startade om bloggandet kring nyår var att bara blogga när jag hade tid och hade något viktigt att säga. Tid har jag väl egentligen inte, men det här kändes i varje fall tillräckligt viktigt för att skriva några rader. Jag har, som många vet, två spår vad gäller intresseområden kopplade till nätet. Dels är det nätkulturer, vilket väl lättast kan beskrivas som “det som sker på nätet” – och dels är det nätpolitik och/eller nätaktivism, som kanske kan beskrivas som “det som sker kring nätet”.

Nätpolitiken och -aktivismen bedriver jag dels i den något mer ihophållna Juliagruppen och dels i det mer kaosartade (men ack så produktiva) nätverket Telecomix/Werebuild. Vi är bland annat kända för arbetet med Telekompaketet under föregående år. Har ni hört något alls rörande Telekompaketet är det inte helt otroligt att informationen kommer från någon av våra tentakler. Vi håller ofta koll på vad som händer rörande internet på den politiska arenan, framförallt i EU-parlamentet och däromkring. Nu har det seglat upp ett nytt problem, som jag tror kan bli väldigt intressant att följa. Det är viktigt, kräver engagemang och är framförallt en nyttig lektion i hur EU-politik kan se ut.)

Den senaste tiden har det bedrivits en mycket aktiv kampanj i Europaparlamentet för att samla underskrifter till Smile 29. Smile 29 är en så kallad skriftlig förklaring med uttalat syfte att underlätta arbetet mot övergrepp på barn. Det får nog sägas vara en övergripande bra grej. Problemet är att det är lite knepigt skrivet.

En av huvudpoängerna är att göra detta med hjälp av någon form av varningssystem. Det är i mitt huvud en bra sak, men det nämns väldigt lite om hur detta system skulle kunna se ut. En allmän tanke som jag tror jag inte är ensam om är att det skulle kunna vara någon form av utökat samarbete i de här frågorna mellan länder, och högst eventuellt något liknande den amerikanska “Amber Alert” – där man snabbt kan efterlysa bortkomna barn över stora områden. I Smile 29 står istället följande (utan länk):

2. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att genomföra direktiv 2006/24/EG och att utvidga det till att omfatta sökmotorer så att barnpornografi och sexuella trakasserier över nätet kan bekämpas på ett snabbt och effektivt sätt.

Det många antagligen läser är slutklämmen “så att barnpornografi och sexuella trakasserier över nätet kan bekämpas på ett snabbt och effektivt sätt”. Barnpornografi är ett känt buzzword som används rätt ofta och folk tänder till på rätt fort. Problemet är att det centrala i citatet istället är direktivet det hänvisas till. Det är nämligen det infamösa Datalagringsdirektivet, som många ifrågasatt och Sverige hittills vägrat implementera. Det man skriver i Smile 29 är alltså att man vill att EU-rådet och EU-kommissionen ska utvidga Datalagringsdirektivet till att omfatta även sökmotorer. Det är ett problem.

De drivande bakom Smile 29 har varit mycket synliga i Europaparlamentet. Rapporter talar om regelrätt tapetsering med kampanjaffischer. Man har också varit framgångsrik och samlat ovanligt många underskrifter. Det finns alltså en klar risk att Smile 29 kan antas som parlamentariskt uttalande, vilket vore dåligt. Även om det inte är något tvingande beslut så är uttalandet tänkt att visa för EU-kommissionen vad Europaparlamentet tycker i frågan. Antas det här innebär det alltså att EU-parlamentet tagit ställning i något man inte riktigt vetat om.

De flesta parlamentariker som skrivit under Smile 29 kan antas ha missat vad vi anser vara viktiga delar av det. Exempelvis kan man anta att de flesta skrivit under det för att skydda barn från övergrepp, utan att närmare studera vilka metoder som angetts.

De svenska parlamentariker som skrivit under är Anna-Maria Corazza Bildt och Alf Svensson och tidigare även Cecilia Wikström och Marit Paulsen. Cecilia Wikström är ett tydligt exempel på hur parlamentarikerna blivit förda bakom ljuset. När hon kontaktades angående detta förklarade hon att hon inte varit medveten om att hon tagit ställning för något som är tänkt att stärka Datalagringsdirektivet och drog omedelbart tillbaka sin underskrift. Ett riktigt viktigt ställningstagande. Inte nog med det: hon skickade också ut ett mail till alla EU-parlamentariker där hon förklarade sin svängning i frågan, och uppmanade andra att göra samma sak. Ännu viktigare, och otroligt hedervärt (att hon är från Uppsala är dessutom väldigt sympatiskt)! Mailet, som hade subject “Warning about written declaration on paedophiles (no 29)” och också beskriver situationen mycket tydligt, kommer här i sin helhet, publicerat med tillstånd av Wikströms assistent (direktlänk till brevet):

Dear colleagues,

I would like to share my mistake with you in case some of you have made the same mistake.

When signing written declarations, sometimes one too quickly signs declarations that sound good. For example a written declaration on setting up a European early warning system (EWS) for paedophiles and sex offenders (no 29). I signed this declaration in an early stage but have now withdrawn my signature. Maybe some of you have done the same mistake?

The review of the Data Retention Directive is currently underway, with a report expected from the Commission in September. The Directive was adopted under the previous legislature after severe pressure from the Council and despite being repeatedly rejected by the Civil Liberties Committee.

Following such a difficult adoption in the European Parliament, implementation problems in Austria, Belgium, Germany, Greece, Romania and Sweden and in advance of the Commission’s report on implementation of the Directive, it is clearly inappropriate for the Parliament to take a position on this topic now.

The Written Declaration is supposed to be about an early-warning system for the protection of children. Long-term storage of citizens’ data has clearly nothing to do with “early warning” for any purpose. The “data preservation” system established by the Council of Europe Cybercrime Convention was designed specifically for cases requiring urgent preservation of data in relation to ongoing investigations.

Both of the two e-mails sent to MEPs focused on the early warning system and neither mentioned the data retention Directive. The website set up to support the written declaration also does not mention data retention, at least not in an obvious way. Even the written declaration itself does not mention the Directive by name, but only refers to its reference number.

Bearing in mind the fact that data retention is not relevant to an early-warning system and that none of the material made available to MEPs on the subject mentioned data retention, it seems very likely that MEPs signed the Written Declaration unaware of this aspect of the text, just like I did. I want to stress that while I support the principles of Written Declaration 29, the inclusion of a reference to the delicate and unrelated issue of data retention makes it impossible for me to support this written declaration. I therefore regret that I had to withdraw my signature. It is unfortunate both that this was included in the Declartion and that it was not mentioned in any of the communications from its sponsors. The declaration is likely to get all the signature it needs and therefore I urge those of you who may have signed it by mistake to withdraw your signature. In order to do this, please contact “Déclarations écrites” at 32975.

Sincerely,

Cecilia Wikström, MEP

Så. Vad ska nu göras åt det här? Jo, vi har två svenska parlamentariker som fortfarande står fast vid att de skriver under Smile 29. Anna-Maria Corazza Bildt och Alf Svensson behöver fortfarande övertygas om att Smile 29 är en fälla. Man ska rimligtvis jaga sexualförbrytare på väldigt många sätt men det här antagligen är ett av de sämre. Det svåra den här gången är dubbelheten i det hela. Att få någon att ändra sig innebär samtidigt att man pekar på att personen gjort något dåligt. Henrik Alexandersson, assistent åt Piratpartiets Christian Engström förklarar bra och tydligt:

Tänk dock på att många som har skrivit på kan ha gjort det utan att riktigt inse vad som står i texten. Så var artig, lirka med dem och hjälp dem att inse vad som är problematiskt med written declaration no 29. Vi skall veta att de mail som har sänts för att få ledamöterna att skriva under inte nämner datalagringen. Kampanjens hemsida nämner inte datalagringen. Och att själva dokumentet gömmer datalagringen bakom ett tråkigt direktivnummer. Det handlar alltså, i många fall, om att ledamöterna har lurats att skriva på något olyckligt – och att vi kan hjälpa dem att rätta till sitt misstag, utan att helt tappa ansiktet.

Parlamentarikerna kan fortfarande ta tillbaka sin underskrift, vilket skulle kunna underminera Smile 29′s legitimitet. Vår förhoppning är att de som skrivit under tänker om när de får veta vad de egentligen lovat bort sin röst till. Gör vi det hela snyggt kan det ske utan att de känner att de gjort något egentligt dåligt. De som inte skrivit under, och framförallt Cecilia Wikström (och nu också Marit Paulsen!) som ändrat sig, förtjänar all heder. Det kan man också framföra.

Intresserad av EU-politik? Det här är ett bra tillfälle att kontakta just _din_ EU-parlamentariker. Var trevlig, det behöver de. Och internet. Kontaktuppgifter för ledamöterna i Europaparlamentet hittar du till exempel här, här eller här.

Andra som skrivit om det här är Henrik Alexandersson, Hax igen, Christian Engström, Anna Troberg, Kalle Vedin, Sultan, Satmaran, OpenEnd, Motpol och Farmor Gun. Missa inte heller Europaportalens finfina artikel om det här. Vill du ha hjälp och pepp kring nätpolitik och -aktivism, kika gärna in i Telecomix chatkanal.

Uppdatering: Idag rapporterar Aftonbladet att Marit Paulsen drar tillbaka sin underskrift. Bra där, Marit!