Ett år med Ipred

Idag är det ett år sedan Ipred-lagen infördes. Med anledning av det skriver jag om Ipred på Aftonbladet Debatt under rubriken “Ipred har gjort ungdomar rädda”. Jag har försökt få med en hyfsad genomgång av vad som skett hittills, plus en analys som kommer ur de undersökningar Cybernormer gjort. Min tvekande slutkläm är att svaret på frågan om Ipred haft någon verkan är “njae”.

Först och främst bör konstateras att Ipred i allra högsta grad är en beställningslag. De som länge verkat för att få till det EU-direktiv som ligger till grund för den svenska implementeringen är samma organisationer som nu hoppas på att kunna utnyttja lagen för att få fast fildelare. Tanken är att upphovsrättsinnehavare i och med Ipred med lagligt stöd ska kunna begära ut uppgifter från internetleverantörer om enskilda kunder som använt sin uppkoppling för att fildela upphovsrättsskyddat material.

Störst framgång får nog tillskrivas svenska Antipiratbyrån, som medelst varnings- och hotbrev har förmått en hel drös svenska fildelningssidor att stänga. Piratebits, Swetorrents, SweDVDr, Studentbay, SoftMP3xnt, Softmupparna, NordicDVD, TTI, Swebits, Sparvar, Scenesound, SweTV, Visualbits, Zerosecmovies och ett gäng andra la ner för att slippa alltför mycket trubbel. Det är förståeligt. Några av dem har återuppstått under samma eller andra namn. Det är minst lika förståeligt. Det är så Internet fungerar.

(…)

Man kan, enligt Cybernormers undersökning, se att andelen ungdomar som menade att de aldrig fildelade hade ökat sedan Ipreds ikraftträdande; från att ha varit omkring 20 procent i februari 2009 till omkring 40 procent i september 2009. Det är en tydlig förändring, som visar på ett minskat fildelande i den målgrupp undersökningen riktat sig till. Det är viktigt att notera. Samtidigt kan man också konstatera att de som slutat fildela inte har gjort det utifrån förändrade sociala normer. Trycket utifrån på dem som fildelar har inte förändrats, och acceptansen för fildelning är i mångt och mycket densamma efter Ipreds intåg som före. Istället har de unga slutat fildela av rädsla för att åka fast och bestraffas.

Att man slutat fildela, men ändå inte köper lagen innebär att Ipred kan sägas nått halvvägs. Lagen ses, i de kretsar man har velat påverka, egentligen inte som legitim. Man har inte slutat fildela för att man tycker att det är fel, inte ens på ett moraliskt plan, utan snarare för att man inte vågar. Den som hoppats på ett stort genomslag för Ipred kanske ändå ser siffrorna som en framgång men i takt med att den utlovade Ipred-effekten, alltså den beryktade jakten på en hel ungdomsgeneration, uteblir kan man anta att siffrorna återigen normaliseras.

Erfarenheter visar att lagstiftning som inte har stöd i sociala normer sällan lyckas uppnå en långvarig effekt. Man kan därför hävda att det första året med Ipred inneburit en viss revidering vad gäller såväl tillgången på fildelningssidor som ungas nätvanor, men hur det ser ut i framtiden är fortfarande väldigt ovisst.

Läs också fler pressklipp (bland annat med mig) på Cybernormer.