Nätmissbruk, cirkusar och snake oil

Jag blir sällan särskilt upprörd. Något som dock får mig att riktigt pustfrusta inombords är när man pratar om “nätmissbruk”, “nätberoende” och hur man ska “behandla” ungdomar som sitter för mycket på nätet. Om ni lyssnar riktigt noga kan ni nog höra mig låta lite lagom lidande hemifrån mitt hemmakontor. (Ljudeffekt: *pust* *frust* *pust*!)

Strax efter tio började dagens Efter Tio med Malou. Hon inledde med ett helhypat samtal om hur ungdomar blir beroende av att missbruka internet. Det var mindre utmärkt, för att inte tala direkt dåligt.

Det är förstås inte bra om man känner att man sitter för mycket framför datorn, eller när det faktiskt blir ett problem. Så långt kan väl ingen klaga. Problemet är den beroendeindustri som så sakteliga börjar fästa och normaliseras. Missförstå mig rätt, om folk verkligen har direkt problematiska datavanor så måste man göra något åt det, men det som skett nu är att det dyker upp allt fler aktörer som profiterar på den panik it-klyftningen tydligen medför.

I Efter Tio sitter, förutom bloggaren Egoina (som jag måste erkänna var ett nytt ansikte för mig) också Alexander som “är en ung kille som helt fastnade i dataspel, ibland kunde han spela mer är 10 timmar per dag” och “nu använder sina erfarenheter för att hjälpa andra, bland annat föreläser han i skolor” och Sven Rollhagen som är socionom och vd för Stiftelsen Ungdomsvård.

Stiftelsen Ungdomsvård är bara en av många aktörer som i nuläget tillhandhåller antingen behandling eller utbildning kring vad man kallar nätberoende. En snabb googling gav mig fler träffar än jag ville ha, och visst – de som pratar om det här skiljer sig åt en del, men det de har gemensamt är tydligt.

1) Man lutar sig sällan eller aldrig på någon typ av vetenskap.

Det finns en hel del forskning på områden som skulle kunna vara intressanta. Exempelvis ger en sökning på Google Scholar drygt 18 000 träffar på sökorden “online gaming addiction”, och då har vi inte ens pratat om bloggar eller sociala nätverk. Samtidigt har de här behandlingshemmen byggt upp egna semi- eller kvasivetenskapliga beskrivningar av “nätmissbruk”. De tecken på dataspelsberoende på Stiftelsen Ungdomsvård använder sig av är i princip översättningar av de kriterier som finns på drog- och alkoholberoende enligt det psykiatriska diagnoskodsystemet DSM-IV. Jämför gärna Stiftelsen Ungdomsvårds tecken med de som Föräldraföreningen mot Narkotika och alkoholkonsulenterna på Alna använder sig av, så slipper jag pasta långa listor här.

Samtidigt skriver Stiftelsen Ungdomsvård själva att “Eftersom det är en stor brist på undersökningar och forskning kring ämnet startar vi nu upp The Centre of Computer Game Addiction-CCGA.” Med tanke på de tusentals artiklar och rapporter jag hittat genom att googla lite, kan man i min värld tolka det här på två sätt. Antingen är Stiftelsen Ungdomsvård direkt blinda för den forskning som gjorts på området, eller så är Stiftelsen Ungdomsvård missnöjda med vetenskapen och vill försöka leda den mot en väg man anser vara mer rätt. Inget av alternativen känns särskilt betryggande.

2) Den kompetens man marknadsför och säljer saknar djup.

Det finns i Sverige idag en kringresande cirkus som åker runt till bland skolor och föreläser om det onda med internet. Att jag kallar det cirkus är medvetet, för jag är av uppfattningen att man förenklar frågan så till den milda grad att det inte är annat än löjeväckande. Man rider på människors oro och okunskap om internet och gör stora pengar på att förklara hur farligt det här med nätet är. Elza Dunkels skrev om det här i slutet av förra året efter att hon föreläst om ungas riskhantering på nätet inom ramen för ett Rädda Barnen-projekt. Den föreläsare som gjorde henne sällskap vräkte på med storkanonerna och visade bildspel med bilder på mördade människor, sådant som man ju kan hitta på nätet.

En snabb titt på föreläsarens hemsidor visar att hans arbetsmetod är “att medvetengöra och ge verktyg för att arbeta mot nätmobbning och digitala kränkningar och under föreläsningarna så visas det upp material och hemsidor som många av oss vuxna inte visste existerade”. Vidare säger han att man vid hans föreläsningar “skräms, chockeras och reflekterar över det som finns på nätet och hos de flesta så växer insikten att man måste ta detta på allvar och börja prata med sina barn och elever kring det som de möter när de rör sig på internet”. Wow, that’s deep.

Det man gör genom att arbeta på det här viset är att via på enorma problem och visa upp en enkel lösning. Lösningen kan vara att skriva in sin ungdom på ett sk “behandlingshem” som Stiftelsen Ungdomsvård eller att anlita föreläsare som den jag nämnt ovan. Det är inga djuplodade analyser, utan man arbetar i bägge fallen med direkt skrämselpropaganda. Det luktar skämt, det luktar snake oil.

3) Man missar att internet har många goda sidor.

Ok, låt mig ge Sven Rollhagen från Stiftelsen Ungdomsvård en poäng. Han sa att “Facebook kan vara bra ibland”. Men i övrigt var det dåligt med de positiva exemplen. Jag blir lite beklämd när man missar det faktum att många ungdomars sociala liv flyttat ut på internet, och att det faktiskt kan vara bra. Istället för att prata om alla fördelar som finns med att använda internet som finns pratar man istället nästan uteslutande om farorna. Malou i Efter Tio gjorde inte saken bättre genom att fråga bloggaren Egoina några frågor om hur mycket hon sitter vid nätet egentligen och sedan gå direkt på att prata faror med Alexander och Sven Rollhagen från Stiftelsen Ungdomsvård.

Bortsett från den kanske uppenbara genusaspekten att en ung tjej får representera den förstörda ungdomen och två antingen erfarna (Alexander) eller erfarna och äldre (Sven Rollhagen från Stiftelsen Ungdomsvård) män får representera den kunniga och omtänksamma vuxenvärlden så blir det skevt. Man bör givetvis inte diskutera alla goda sidor med internet utan att också nämna eventuella baksidor, men att ignorera fördelarna och bara prata om hot, våld och beroende är under all kritik.

Tillägg: Det finns gott om föreläsare som kan berätta om hur internet kan användas på ett positivt sätt, som kommunikationsverktyg eller kunskapskälla. Det finns också gott om föreläsare som kan problematisera internetanvändning och (hör och häpna) med vetenskapliga kopplingar visa på hur man kan se på ungas nätvanor. De (vi?) är bara lite sämre eller mindre intresserade av att marknadsföras lika aggressivt som snake oil-försäljarna här ovan.

Tillägg 2: Den föreläsare jag tidigare skrivit om i posten hörde av sig och bad mig ta bort hans namn. Jag är inte den som är den, så det gjorde jag. Har dock kvar citaten från hans hemsidor, eftersom jag tycker de avspeglar stämningen i en bransch jag tycker är värd att diskutera.