Marcin de Kaminski

Lisa Magnusson skriver idag om en serie händelser som i hyfsat korta ordalag nog kan summeras ungefär så här.  Tidningen Resumé publicerade Isobel Hadley-Kamptz Twitter-flöde som på nyhetsplats. Lite märkligt måhända, men Twitter-flöden är oftast publika och därför svårhanterbara. Nyligen publicerade Expressen så en text om ett matprogram, som i mångt och mycket byggde på en av Isobels Facebookstatusar med tillhörande diskussion. När skribenten Björn af Kleen får kritik skyddar han sig med att det kunde liknas vid storyn om Edvard Unsgaards bajsstatus.  Antagligen tänkte af Kleen, som förövrigt är såväl trolig Resuméläsare som bekant med Isobel, att en statusuppdatering var en statusuppdatering var en statusuppdatering.   Så är rimligtvis inte fallet. Isobels profil på Facebook, inklusive statusuppdateringar, är låst så att personer som inte uttryckligen har tillgång till den inte heller vet vad som står. Unsgaards profil å andra sidan är öppen så pass mycket att vem som helst kan se hans personliga information, statusuppdateringar och gästbok/logg – den är till och med sökbar från Google.

Även om det kan vara svårt vid en första anblick att avgöra var gränsen för det privata går på nätet finns några enkla hållhakar. Vad är ok att använda när man exvis bedriver (seriös) journalistik? Här är exempel kopplade till ovanstående fall:

• Oskyddade Twitterflöden (som Isobels): ok (publikt).
• Låsta Facebookflöden (som Isobels): inte ok (privat).
• Oskyddade Facebookflöden (som Unsgaards): ok (publikt).

Det som är allmänt tillgängligt kan alltså ses som någon form av allmänning som man åtminstone får ta del av och sprida bäst man vill, även om man rimligtvis kan ha andra etiska betänkligheter. Som journalist kan man ju exempelvis fråga sig om det faktiskt har nyhetsvärde. Är inte vissa typer av nätkonversationer så pass bundna till nätet som kontext att de inte ges rättvisa när lyfts bort från den miljö där de kommit till? Mitt och antaligen flera andras svar är ja; nätkonversationer bygger på en ömsesidig förståelse för hur samtalet är uppbyggt och går därför inte alltid att läsa med rätt glasögon om man inte känner till sammanhanget, inte minst eftersom samtalen ofta sker på så många håll samtidigt att en översiktlig och rättvisande bild är svår att få.

I höstas var jag på en spännande endagskonferens hos KK-Stiftelsen, som handlade om nätforskning och forskningsetik på nätet. Där pratade man om ungefär samma saker. Man kom då överens kring vissa hållpunkter vad gäller publikt/privat på nätet. Det som är allmänt tillgängligt är ok att använda i forskningssammanhang. Krävs någon typ av godkännande eller särskilt tillstånd är det inte lika ok att använda.

Några exempel:

• Vanlig blogg, öppen för alla: ok (publikt).
• Skyddad bild/status på nätgemenskap: inte ok (privat).
• Personlig film, utlagd på Youtube: ok med eftertanke (publikt, men kan vara känsligt).
• Pågående spel i exempelvis World of Warcraft: tveksamt ok (publikt om i allmänna delar av spelet, privat om under pågående guildrelaterade raider).

Det här är inget som är hugget i sten och det är fortfarande rätt luddigt var gränsen mellan det publika och privata går på nätet. Det mesta finns ju tillgängligt, bara man rotar tillräckligt mycket. Just därför är det viktigt att tänka till både en och två gånger innan man använder sådant som kan vara känsligt, särskilt om ens sysselsättning lyder under någon form av regelverk såsom de press- eller forskningsetiska regler som man förväntas följa.

KK-Stiftelsens konferens bestämde sig då för att fortsätta arbeta fram tydligare riktlinjer för nätforskning, med lite tur kan vi inom en överskådlig framtid se någon typ av resultat. Det är ett nytt område för många, men just därför är det också viktigt att vi diskuterar det.